it's a ventriloquist act

För inte så länge sedan fick jag höra att det var väldigt vackert med tjejer som ler med tänderna. Jag svarade lite smått ängsligt att jag varken är stolt över mitt leende eller känner mig bekväm i att le med tänderna. Han svarade att "Nä då är det bäst du låter bli." Men gav mig faktiskt tusan på att göra det ändå och intalar mig själv att jag inte ser så pjåkig ut. Visst ser jag lite smått retarderad ut så här nu när jag ser bildresultaten, inte så van att posera med tänderna men jag får jobba på det här. Men anledningen att jag ler som en galning just nu är att efter 1h  i ett klassrum på Schillerska där jag gråtit som ett litet barn så känner jag mig både lättad och befriad. Fick nys om en föreläsning med fina Julia Mjörnstedt som pratade om Ung cancer och hennes resa genom sin sjukdom. Jag vet själv hur det är att vara sjuk, när hon berättade att hennes pojkvän dumpade henne när hon låg på sjukhus, när man behöver någon, när man känner sig dum för att man är sjuk. För att man är behöver hjälp, för att man inte klarar sig ensam. Åh jesus vad jag grät, tittade på Rebecca som grät så det stod härliga till hon med, jag bara väntade på att någon skulle citera mean girls och skrika "SHE DOESNT EVEN GO HERE!" och jag med mitt grisrosa gråtfejs klämmer fram "No, but i just have alot of feelings" och sedan blir jag utskickad. Men det hände inte utan jag fick gå fram och krama om henne och jag ville säga så mycket men jag fick inte fram ett ord för mitt hjärta gick i 150 knyck för hon och alla andra som är och har varit sjuka, som är så fyllda utav energi. Fick även sno åt mig en kram utav fina fina Cimon Lundberg och pratade om känslor, det är mycket man vill säga som bara fastnar i halsen för att det är för mycket. Frustrationen av att sitta där och höra henne säga samma saker jag känt så länge nu, skulden när min bästa vän fick bära mig hem ifrån studenten, försöka hålla mig vaken men ögon som bara rullar och att jag bara slutar andas, skulden jag kände när jag kräks blod och någon får följa mig hem för jag inte får gå själv. Skulden utav att finnas till när man bara är till besvär. 

Jag sitter och gråter igen, igen och igen. Skall sätta mig ner och skriva ett mail till dom vardera och få ner allting jag ville säga. Jag är så glad att jag , anna och rebecca tog oss tiden att gå dit. Har fått så många kramar att jag inte känner mig ett dugg ensam idag, Anna kramade om mig flera gånger trots att jag såg ut som en galning i mina svullna ögon. Kramade till och med Rebecca för ovanlighetens skull, fina fina människor hela bunten. Tack allihopa.