it's a ventriloquist act

Jag måste erkänna mig lite besegrad. Besegrav utav astman, febern, hostan, kroppen, de nyinflyttade blåmärkena som förmodligen är veckans största mysterium. Vart fick jag dessa?  Jag inser att jag är så förbaskat irriterad till den grad att folk börja haja till. Jag kan säga "Skitliv" om och om igen men det kommer inte hjälpa mig ett endaste dugg. Jag är så arg för att mina fantastiska föräldrar aldrig får andas ut, att det alltid är någonting som gör ont och någonting som måste fixas, mest av allt avskyr jag när det är jag som hittar på någonting dumt. Jag är så arg på alkohol, så förbannat trött på alkoholism och att alla runt omkring den sjukdomen skall behöva lida, önskar jag kunde flyga iväg med dom jag älskar så dom aldrig behöver se eländet igen. Jag är arg på människor som måste strö salt i sår och trampa på brutna tår, inte låta en dansa barfota i gräset.

Mina dagar består utav sängliggande, stadspromenerande och att sno åt sig en kopp knegarkaffe då och då. Desto mer tid att tänka negativt istället för att känna solen bli starkare för var dag som går. Rufsigt hår och kalla tår. 

Det gör ont men det går, och jag tror jag börjar känna igen mig.