it's a ventriloquist act

 

Jag ligger nedkrupen i sängen, det brinner lite inombords. Året är snart slut och en blödig liten filur som jag blir onekligen sentimental. Året är 2012 och ännu ett domedagshot har blivit till grus, inte heller förra året på min födelsedag gick jorden under. Inte heller nästa år kommer det ske, och det får vi tacka högre makter för. 

I början på året var jag en ledsen själ som sökte en klippa att förlita mig på, luta mig emot. Mina ögon tyngda utav trötta lock, mitt brustna hjärta fyllt utav ensamhet. På något vis var det bara så och det fanns ingenting att göra något åt. Men månaderna gick så fort på något vis, jag minns de dagar fyllda utav substitut , och jag minns att de var tomma, och menlösa. När jag började jobba någon gång i Mars så ljusnade det en aning. Jag var inte heller längre ensam, men skillnaden var att jag inte letade efter något att förlita mig på och stödja mig emot. Utan jag hade tryggheten och övade endast på att stödja mina egna ben, med fura och spjärn. Jag tänker säga det, även om det låter som en stor klyscha. Jag har vuxit med milskliv, jag har tagit mig förbi så många milstolpar. Ja, jag kanske har druckit mitt hjärta itu, suttit och skrikit hål i bröstkorgen på uppradade ishockeyrinkar bakom Åstols klubbhus och  inte sett någon anledning att fortsätta, men jag har tagit mig upp på fötter och jag har skrikit revolution, jag har räddat människor, jag har blivit räddad. Jag har förstått att jag har ett värde och att jag är älskad och omtyckt, att jag kommer växa stor och bli någonting vackert en dag. För sommaren nästan sprang iväg, så fort bort ifrån hammockar och rökta räkor, barfotadans på klippor och berusade trasiga huvuden, och Way out west med nya och gamla vänner, med en längtan i min bröstkorg om att det vänder nu , och det gjorde det också. För i höstas blev jag arbetslös och jag började skriva på boken igen och den är påväg att växa sig intensiv och vacker, tillräckligt för att hamna på en hylla i bokaffärerna, och pengarna kommer doneras till sveriges cancerforskning. För att ära Emanuelas pappa, som var så stark och modig ända fram till slutet, och alla skall få läsa hans historia - början till slutet.

Jag vilar mitt ibland trötta huvud mot en pojkes bröstkorg, och han tycker inte jag är konstig och komplicerad. Han tycker om mig precis för den jag är och det är bra så. För jag tycker om honom med. Så jag rundar det här året, dessa dagarna innan slutet, med att älska och bejaka mina nära och kära, du är inte en spricka, du är inte ett hål eller skavank. Du är ditt eget djur och du är perfekt. 

Mathilda.