I wanna make it wit chu
Solen skymtar fram bakom molnen fastän snöflingorna bara yr runt där utanför. Det är bara vad jag ser, förvisso. Kanske blir jag aningen missledd utav den tropiska värmen som härjar i min lägenhet, eller skall jag säga - febern i min kropp?
Halsmandlarna har härmed fördubblats i storlek ännu en gång och jag kan ju känna rent spontant att en extra dubbelhaka klarar jag mig faktiskt utan. Som ni kan se införskaffade jag en frukostbricka igår på ren impuls. Jag fann inga villiga kandidater som följeslagare ut på det armbågande krigsfältet för att kort och gott få köpt sig ett par julklappar. Tog bussen som skulle leda mig in mot stan men hamnade på Stadsmissionen och råkade köpa en byrå och denna frukostbrickan ovanför. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar, men det ordnar sig alltid i slutändan ändå.
Så nu ligger, sitter, halvsittligger jag här i sängen med frukostbrickan till höger och byrån till vänster. Dricker snabbkaffe i brist på andra medel, eller kanske pengar. Reflekterar över gårdagen. Saker som skrämmer mig är exempelvis det faktum att du sitter i ett rum fullt utav folk, som pratar högt och i sitt berusade tillstånd säger så mycket saker som huvudet har spärr på vanligtvis, det liksom sipprar försiktigt ut. Jag kan näst intill inte sitta i ett rum fullt med folk längre utan att tänka på att ifall tankar stod fritt att tala, om jag kunde höra så skulle jag bli golvad och behöva kräkas i kaskader. Så igår gav jag faktiskt några ärliga försök att konversera i sorlet utav onyktra meningar klädda i doften utav öl och vin, utav en distinkt lukt utav rök och trötta ögon. Bräckliga axlar som burit för mycket, för länge. Det är som att de vill ha ont, och jag förstår det inte.
Men jag hade det trevligt, faktiskt. För mycket röster som ropar, för mycket ansikten jag måste komma komma ihåg och plantera en känsla på för att minnas imorgon, för mycket dramatik om vem som slog vem först.
Jag trivs inte i det längre, det var kul när man inte kände någonting.
Idag skall jag ge min lägenhet sin sista touch och ta itu med ett berg utav disk, fortsätta mitt sökande efter borttappade ting och bota min feber.
På återseende, Mathilda.
Halsmandlarna har härmed fördubblats i storlek ännu en gång och jag kan ju känna rent spontant att en extra dubbelhaka klarar jag mig faktiskt utan. Som ni kan se införskaffade jag en frukostbricka igår på ren impuls. Jag fann inga villiga kandidater som följeslagare ut på det armbågande krigsfältet för att kort och gott få köpt sig ett par julklappar. Tog bussen som skulle leda mig in mot stan men hamnade på Stadsmissionen och råkade köpa en byrå och denna frukostbrickan ovanför. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar, men det ordnar sig alltid i slutändan ändå.
Så nu ligger, sitter, halvsittligger jag här i sängen med frukostbrickan till höger och byrån till vänster. Dricker snabbkaffe i brist på andra medel, eller kanske pengar. Reflekterar över gårdagen. Saker som skrämmer mig är exempelvis det faktum att du sitter i ett rum fullt utav folk, som pratar högt och i sitt berusade tillstånd säger så mycket saker som huvudet har spärr på vanligtvis, det liksom sipprar försiktigt ut. Jag kan näst intill inte sitta i ett rum fullt med folk längre utan att tänka på att ifall tankar stod fritt att tala, om jag kunde höra så skulle jag bli golvad och behöva kräkas i kaskader. Så igår gav jag faktiskt några ärliga försök att konversera i sorlet utav onyktra meningar klädda i doften utav öl och vin, utav en distinkt lukt utav rök och trötta ögon. Bräckliga axlar som burit för mycket, för länge. Det är som att de vill ha ont, och jag förstår det inte.
Men jag hade det trevligt, faktiskt. För mycket röster som ropar, för mycket ansikten jag måste komma komma ihåg och plantera en känsla på för att minnas imorgon, för mycket dramatik om vem som slog vem först.
Jag trivs inte i det längre, det var kul när man inte kände någonting.
Idag skall jag ge min lägenhet sin sista touch och ta itu med ett berg utav disk, fortsätta mitt sökande efter borttappade ting och bota min feber.
På återseende, Mathilda.
Kommentarer
Trackback
