I didn't believe you when you said you had the antidote.
Mina dagar består utav en molande värk i magen, ångest om natten, rädslan på dagen. Mycket kaffe och skratt, leenden och sen blir jag ensam. Då är jag själv. Missförstå mig rätt, jag låtsas inte för någon. Varför skall jag låtsas? Jag lyckas bara vara så förbannat arg hela tiden. Arg på allting, förbannad på alkoholism, förbannad på sjuka människor, rädd för att göra någon ledsen, blir arg för att ilska är ett svårhanterligt begrepp. Man blir inte arg på vem som helst, hur som helst. Det finns alltid en anledning. Men just nu finns det så många anledningar att vara arg att jag tror inte jag berättigas någon särskilt anledning att skrika på någon. Skrika och vråla ut varför jag är så djävla arg på dig, eller du där borta. Eller du med den syrliga blicken. Du som bara drog , eller du som slutade älska fastän vi lovade varandra att aldrig göra det. Du som låtsas älska men bara vill ha någonting. Du som ger och tar utan att älska. Jag ligger i sängen hemma på ön, jag drog ut i bergen och skrek så högt jag kunde, kastade sten i havet och vrålade så nu har jag ingen röst kvar. Skyller på astma och jag skyller på regnet. För jag gråter floder, lyssnar på Radio Ett i podcasten och jag vill också sitta där och bara spy ut allting, jag vill också berätta precis som det är, och sedan be alla hålla truten om allting annat som kan tänkas handla om mig. Jag säger det igen; DU_ÄR_DIN_EGEN_HJÄLTE. Ingen annan kan, var ett barn igen. "Kan själv"
Ja, du kan själv. Kan inte du så kan inte jag heller.
Kan jag, så kan du.
