Michelle, ma belle. Sont des mots qui vont très bien ensemble, très bien ensemble.
(The Beatles)
Den enda låten som får mig att gråta just nu, det är skönt. Jag är tillbaks i Kortedala och känner mig inte hemma någonstans. Med tanke på att alla mina grejer är utspridda i hela landet. Efterlyser ett par trosor någonstans i Stockholm, hur jag fick dom att försvinna spårlöst är fortfarande ett mysterium. Borde nog säkerhetskolla min ryggsäck, jag är ju inte den mest rutinerade människan i världen. Sedan är väl resten av mitt liv i Kuballe så det var väl en ganska stor överdrift med "hela landet" men något som är säkert det är att jag lyckats tömma hela mitt rum här på Jullan 16 när det nu är här jag förmodligen kommer att bo till i December. Bummer.
För varje dag som går inser jag hur psykiskt hemlös jag är. Så fort jag går ensam så inser jag att jag har ju inte alls ett hem. Det ligger inte i Kuballe, inte på Johannebergsgatan, inte här i Kortedala. Jag har ett hem på Åstol som är så fel att bo på att det är det sista stället jag skulle söka skydd på just nu. Så vad gör jag nu ? Jag sätter igång och städar iordning rummet och ställer upp mina saker prydligt (det lilla jag har kvar, det vill säga en deodorant och en hoodie) och sedan ska jag få en utlovad kram utav Erica. Någon måtta får det ju vara.
Erica i helrosa träningsutrustning. Ma Belle.
Den enda låten som får mig att gråta just nu, det är skönt. Jag är tillbaks i Kortedala och känner mig inte hemma någonstans. Med tanke på att alla mina grejer är utspridda i hela landet. Efterlyser ett par trosor någonstans i Stockholm, hur jag fick dom att försvinna spårlöst är fortfarande ett mysterium. Borde nog säkerhetskolla min ryggsäck, jag är ju inte den mest rutinerade människan i världen. Sedan är väl resten av mitt liv i Kuballe så det var väl en ganska stor överdrift med "hela landet" men något som är säkert det är att jag lyckats tömma hela mitt rum här på Jullan 16 när det nu är här jag förmodligen kommer att bo till i December. Bummer.
För varje dag som går inser jag hur psykiskt hemlös jag är. Så fort jag går ensam så inser jag att jag har ju inte alls ett hem. Det ligger inte i Kuballe, inte på Johannebergsgatan, inte här i Kortedala. Jag har ett hem på Åstol som är så fel att bo på att det är det sista stället jag skulle söka skydd på just nu. Så vad gör jag nu ? Jag sätter igång och städar iordning rummet och ställer upp mina saker prydligt (det lilla jag har kvar, det vill säga en deodorant och en hoodie) och sedan ska jag få en utlovad kram utav Erica. Någon måtta får det ju vara.
Erica i helrosa träningsutrustning. Ma Belle.
Kommentarer
Trackback
