Det måste finnas mer
Det är ganska tyst här. Låt mig ursäkta en stor del utav mig själv. Lever i en sinnessjuk paradox av nytt och förflutet. Mitt föregående liv (som i inte-återfödelse utan mitt gamla liv jag lagt bakom mig) gör sig syrligt påmind. Saker som fönstervyn från en lägenhet på andra långgatan mitt i natten. Dricker för att jag måste, inte för att det är kul, trots vetskapen om att båda anledningarna är falskt i mitt lilla spel. Det är inte kul, det behövs inte. Jag är samma människa men svårare att hantera. Skratta åt mig när jag halkar runt i skogsdungarna vid Skansen kronan, när jag ramlar omring på järntorget och dansar ivrigt med neonskyltarnas frenetiska ljus.
Jag vill inte fastna här, jag vill trampa i klaveret ibland, skita i det blå skåpet, kasta den sista tärningen och få bägaren att rinna över, driva folk till vanvett. Vem kan undgå dessa fina livskvalitéer? Det är en hårfin gräns mellan full och fullständigt förstörd. Jag vill misslyckas, inte så ofta som på senaste tiden kanske, men känna gränsen mellan lycka och sorg. Den känns inte, för folk ber mig glädjas i sorgen. "tänk på hur fint det var innan det tog slut, han älskar dig fortfarande även om han inte finns där" ja men det är väl klart man ska få gråta ut sin själ tills bröstkorgen blir ett litet russin, tills hjärtat svider efter varje klapp. Gråt mina kära läsare, strunta i vad de säger, när man gråter känner man hur grisigt livet är, och hur fint det blir när någon dyker upp oanmält för en kopp kaffe och en kram. Och en Carina tre trappor ner som oroar sig för min kropp. Jag ska ta och gråta en skvätt till, vill känna hur fint livet är när det känns så där kort och påtagligt , och sedan när livet känns så långt och döende vill jag värna om alla andra. Jag vill det nu med, men det känns omöjligt när ingen orkar med mig, inte ens jag själv.
I haz no friendz left, känns det som. Trots nya rekryter med värde beyond average. Men vad jag än gör, minsta lilla misslyckade rörelse. "Sluta Mathilda", "Gör inte så Mathilda" , "Mathilda." , "Du kan inte göra så" . Jag är så rädd för att umgås med folk, ändå gör jag det varenda dag. Minns inte senaste gången jag var ensam. Fick 10 minuter för mig själv och fönstret inatt, med mina sista cigaretter och vackra Göteborg, ville gråta men hindrades utav en klump i halsen. Var inte ensam mer än 10 min och då visste jag att det var försent att gråta, skuldkänslor. Ikväll är jag satt i Örgryte, slungas fram och tillbaka som en trasdocka. Vart är mitt hem, egentligen. Smörslottsgatan? Jag vet inte längre.
marionett.
