Det här är min tid.
För det är ju faktiskt precis vad det är. Utan att hellström sjunger ut det till mig och 20 000 andra, inte för att jag stukade foten. Det är vår tid. Din och min, hans och hennes, den och dets. Min fot börjar kännas bättre , men jag är rädd att jag snart lägger en pizza på golvet nedanför sängen. Blogg esse, om ni läser detta vill jag bara säga att ni gör ett bra jobb , men appen ni började spåna på för ett jävla tag sedan är efterlängtad. Jag väntar spänt, så att säga. Förutom det står jag upp i ottan imorgon för att ta med Jennifer på stadsäventyr. Först lite bio , sedan mat och glass. Det är hennes tid imorgon. Och alla andra dagar. Det jag vill komma till är att jag har mysiga bilder från min kväll på Liseberg, men jag kan inte ladda upp bilder direkt från iphonen, antingen har jag inte fattat hur man gör, eller så är jag bara lite efterbliven. Känns som det går lite hand i hand. Well i dont mind. Och sedan, som slutets triumf. Jag ska träffa Robert imorgon, och jag ser verkligen fram emot det. Kvällens recension för konserten blir kort och koncis; kissnödig tjej på 163 cm med en söndertrampad fot försöker tränga sig ur folkmassan, skänkte min fantastiska ståplats till jobbiga popflickor med röster som skar sig värre än mammas skönsång på morgonen , hoppar över stängslet vilket leder till värre fotsmärtor och ett haltande resten utav kvällen. Spiknykter var jag också, såklart. Och för att inte glömma själva musiken; Håkan levererade, som vanligt . Helt gudomligt,
Kommentarer
Trackback
