it's a ventriloquist act

Kvällen har spenderats på hisingen, helt enkelt. Min kära vän Erica fyllde 21, gammal tant sa hon. Vackra kvinna, tänkte vi. En skål med Sangria som var suspekt dock fullständigt drickbar, vin och tacos, vad mer behövs det? En applåd för födelsedagsbarnet, skulle jag vilja säga. Vi åkte hem med en snabb sväng i stan i jakt efter ett seven eleven, cigaretter stod på listan, gratis godis fick vi också. Det var tydligen något rån på gång och då ger man uppenbarligen bort godis bara för att de vill ha oss härifrån, människor är så konstiga.

Jag är så arg på mig själv. Kommer jag någonsin förlåta mig själv? Det är en förhoppning. En förhoppning om att förlåta sig själv för att ha blivit behandlad som ett luder. Hur förlåter man något sådant, det kan ju omöjligt vara mitt fel. Fast sedan finns det en stor procent utav världens befolkning som anser att allt är ens eget fel, fast de vågar man ju inte säga rakt ut, det vore ofint. Kommer jag någonsin älska mig själv? Det är inte en förhoppning, det är en dröm. Kommer min kropp på bra snart, sluta krånga på alla sätt och vis? Det låter mer som något bortom förhoppningar och drömmar, det låter lite mer som ett skämt.

Kommer jag någonsin må sådär bra igen, så att - skulle inte vilja säga allt men en hel del - blir lite enklare? Så att jag slipper vara någons lilla bebis eller ska jag fortsätta vara en tio tons blyklump i folks magar. Sömnlösa nätter. Snap out of it, jo ja det hade varit något.