it's a ventriloquist act

Råttan är vaken, katterna sover. Har bryggt kaffe, lipat och rökt genom fönstret. Hade jag sovt en blund hade jag förmodligen inte suttit här nu. Vill inte träffa någon idag. Tänkte springa ner på marknaden och spendera en hundralapp på massa småstrunt, men det känns alldeles för avlägset, dendär utanför-dörren-grejen. Kaffe, ja. Satte på 8 koppar, kanske skulle vara någon slags kompensation för igårkväll när jag var sämst i hela vida världen, men jag tänkte inte så långt bortom mina ramar utan hällde bara på och hoppades att de skulle vakna snart och känna doften av kaffe. De sover som lamm iallafall, och kul har de haft, det hördes lång väg. Känner ändå en stor tacksamhet att andra kan vara glada när jag ligger och kvävs i min fruktansvärda ångest, hellre det än att folk lider med mig. Usch vilket trams.

Även så långt som en kvart från centrala stan hör jag skriken från Liseberg, det blåser nog åt rätt håll idag. Fel håll om man har huvudvärk. Upp och ner, fram och tillbaka, så låter det i mitt huvud idag. Kanske är det magen som vrider ur sig som en blöt disktrasa, vill inte mer. Jag vet inte riktigt hur jag ska tillfredställa er, ska man inte vara nöjd själv först och främst? Känner inte för att skriva någonting som berör någon, ta bilder som någon stackars jävel ska kika in på och glömma bort lika fort. Jag känner för att låta resten av tårarna göra sitt, och krypa ner under täcket och fortsätta känna mig ensam och eländig. För det är väl egentligen det jag är, när allt kommer omkring.