it's a ventriloquist act

Detta är något ni sett förut, men ingen lider utav lite 2 månader gammalt jäbbel. Jag hade skrivit en lång tårdrypande monolog om mitt förblödande sinne, men det är så lätt att markera allt och vara ett knapptryck ifrån att tömma skärmen på strunt. Ingen läser sådan smörja. Jag mötte upp skäggis på parkeringen utanför skolan igår, han är sannerligen världens bästa pappa, trots sin skäggprydda haka och vansinnigt dåliga ordvitsar. Ville krama honom, ville gråta och bli tre år igen och be honom göra allting bra igen. Få mig att trivas hemma, laga köttbullar med pappas potatismos och lingonsylt i brunsåsen, precis så som bara pappa gör den. Men jag insåg att jag är en stor flicka nu, så skrattade jag och skämtade med honom, sa att jag kommer i helgen och sprang därifrån.

Pengar pengar pengar, finns det något viktigare i människors trångsynta skallar? Jag ger blanka sjutton i pengar nu, jag lämnar hellre in kvittot till balen och säger att jag inte ska med och ger tillbaka mamma pengarna, kryper ner i min säng och lever på luft istället. Lägger ner med tobak, sprit och andra dumheter, lägger ner med att unna mig något när jag vill känna mig fin. Vad fan är det för mening med att gå på bal för tusentals kronorn är man istället kan klä upp sig och dansa runt ensam istället. 

Jo, jag vet ju att en "bal på slottet" ska vara sådan som den är, när man snart tar studenten. Men jag vill inte längre. Jag vill inte ha en mamma som slänger pengar på mig för att hon tycker synd om mig, hon fattar verkligen ingenting. Hon GÖR mig till en bortskämd barnunge, och jag tänker inte vara den. Numera tänker jag inte röra pengar fram tills jag får lön, pengar som jag jobbat för, kämpat för och priset jag betalat för att kunna leva för i Frankrike. Som jag sa, håll för öronen när det smäller.