You walk into the room with your pencil in your hand, you see somebody naked and you say, "Who is that man?"
Jag kanske inte alls växt ifrån bloggen. Jag kanske inte alls är en hjälte med manteln som varma vindar smeker. Jag kanske inte är en kortväxt liten filur med ett lurigt leende som luras mer än vad man tror, med för stora kläder och skor, en småsjaskig mockakeps och en halvtaskig humor. Jag kanske inte är, alls. Men jag vet att en spårvagn påväg åt fel håll får mig att inse tuggmotståndet jag levt i, får mig att inse att det är dags att gå baklänges, det tar ju bara kraft och must. Dags för lite lätttuggat, en smarrig soppa på livets glassigaste resturang, om jag är bra på något så ska det väl ändå vara ordbildningar. Och jag vet att jag inte är ensam. Kanske är det tanken av att dansa runt i min ytterst enkla balklänning bland berusade vänner (några finns det ju faktiskt på våran ytterst hemska fascistbyggnad) eller att springa ut barbent och gasta som en galning att det äntligen är över. Är dels skeptiskt men också aningen jätteanti själva snacket som går om både bal och student, det gör en bara tokig utav ångest och längtan, alla har en svag punkt och min är väl just det som mina bipolära tendenser tvingar i mig, kluvna känslor. Jag vill ta det som det kommer, jag vill hata min studentmössa och jag vill inte leka superhjälte. Jag vill arbeta tills fötterna blöder, jag vill pussas under stjärnorna och jag vill dansa som en tok, jag vill dricka öl på rökeriet innan älskade Stefan kommer och hämtar oss med sin charmiga båt, jag vill dansa i regn och jag vill känna doften av våt asfalt! Jag vill till Frankrike, jag vill spela in en Take away-show med mina ack så musikaliska vänner, jag vill FILMA en take away-show och jag vill dricka alla sorters vin som kan tänkas erbjudas i Frankrike.
Vilja. När fan kom viljan in i mitt liv? När försvann den där eviga känslan som efterliknar en kronisk bakfullhet blandad med bitter ångest? Den är inte försvunnen, kanske är den tillbaka redan imorgon. Men solen, bra och älskvärda vänner är min föda just för tillfället, jag kan inte tänka på det som lägger sig som ett grått lager över mig, jag vill tänka på de svalor som bryter igenom och öppnar upp för ljuset. Jag vill inte sakna någonting, även om det är tämligen omöjligt. Känner mig oerhört avskalad, jag vågade nästan gå förbi de blå låghusen idag utan att hålla jessikas hand, men jag krokade arm med henne istället och valde att titta åt ett annat håll. Tur att jag har henne, och Palle som tog en omväg för vår skull. Jag kände mig så blottad, och min magsäck lekte som en håv i vattnet, fram och tillbaks vände den sig efter varje steg jag dog, hade min mage inte varit tom hade jag spytt över mina converse.
Jag tror lite. Tror lite på mig själv, och på sånt som man ser på filmer. För jag lever nämligen i en film, med de perfekta soundtracken till alla mina miljonals känslor, som trummar som en hel arme innanför mitt pannben. Vi satt, ovanför arkaden vid S-formationen på torget, och betraktade en trevlig mans rygg där han satt med en tamburin om foten, en giarr i handen och ett munspel runt halsen, spelade och blottade sin begåvning inför alla, spelade Dylan och vi sjöng med, önskade låtar, rökte och skrattade. Kanske är det sådant, just sådant som gör en sådär himla genuint men enkelt, glad. En flicka bredvid med en fjantig lugg vars titel (flickan, inte luggen) går under betäckningen "Allra Bästa Kompis, Allas Vår Jessika" och två trevliga pojkar var fötter pryddes utav ett par converse dom också. Kände oss sådär mysigt töntiga hela bunten.
Förövrigt kommer nästa inlägg som en detonerad lågupplöst bildbomb med min vardag den senaste veckan, fylld med kärlek, skavanker och annat trams. HÄR får ni något riktigt grymt, ger mig fetaste kicken
Jag kanske inte alls växt ifrån bloggen. Jag kanske inte alls är en hjälte med manteln som varma vindar smeker. Jag kanske inte är en kortväxt liten filur med ett lurigt leende som luras mer än vad man tror, med för stora kläder och skor, en småsjaskig mockakeps och en halvtaskig humor. Jag kanske inte är, alls. Men jag vet att en spårvagn påväg åt fel håll får mig att inse tuggmotståndet jag levt i, får mig att inse att det är dags att gå baklänges, det tar ju bara kraft och must. Dags för lite lätttuggat, en smarrig soppa på livets glassigaste resturang, om jag är bra på något så ska det väl ändå vara ordbildningar. Och jag vet att jag inte är ensam. Kanske är det tanken av att dansa runt i min ytterst enkla balklänning bland berusade vänner (några finns det ju faktiskt på våran ytterst hemska fascistbyggnad) eller att springa ut barbent och gasta som en galning att det äntligen är över. Är dels skeptiskt men också aningen jätteanti själva snacket som går om både bal och student, det gör en bara tokig utav ångest och längtan, alla har en svag punkt och min är väl just det som mina bipolära tendenser tvingar i mig, kluvna känslor. Jag vill ta det som det kommer, jag vill hata min studentmössa och jag vill inte leka superhjälte. Jag vill arbeta tills fötterna blöder, jag vill pussas under stjärnorna och jag vill dansa som en tok, jag vill dricka öl på rökeriet innan älskade Stefan kommer och hämtar oss med sin charmiga båt, jag vill dansa i regn och jag vill känna doften av våt asfalt! Jag vill till Frankrike, jag vill spela in en Take away-show med mina ack så musikaliska vänner, jag vill FILMA en take away-show och jag vill dricka alla sorters vin som kan tänkas erbjudas i Frankrike.
Vilja. När fan kom viljan in i mitt liv? När försvann den där eviga känslan som efterliknar en kronisk bakfullhet blandad med bitter ångest? Den är inte försvunnen, kanske är den tillbaka redan imorgon. Men solen, bra och älskvärda vänner är min föda just för tillfället, jag kan inte tänka på det som lägger sig som ett grått lager över mig, jag vill tänka på de svalor som bryter igenom och öppnar upp för ljuset. Jag vill inte sakna någonting, även om det är tämligen omöjligt. Känner mig oerhört avskalad, jag vågade nästan gå förbi de blå låghusen idag utan att hålla jessikas hand, men jag krokade arm med henne istället och valde att titta åt ett annat håll. Tur att jag har henne, och Palle som tog en omväg för vår skull. Jag kände mig så blottad, och min magsäck lekte som en håv i vattnet, fram och tillbaks vände den sig efter varje steg jag dog, hade min mage inte varit tom hade jag spytt över mina converse.
Jag tror lite. Tror lite på mig själv, och på sånt som man ser på filmer. För jag lever nämligen i en film, med de perfekta soundtracken till alla mina miljonals känslor, som trummar som en hel arme innanför mitt pannben. Vi satt, ovanför arkaden vid S-formationen på torget, och betraktade en trevlig mans rygg där han satt med en tamburin om foten, en giarr i handen och ett munspel runt halsen, spelade och blottade sin begåvning inför alla, spelade Dylan och vi sjöng med, önskade låtar, rökte och skrattade. Kanske är det sådant, just sådant som gör en sådär himla genuint men enkelt, glad. En flicka bredvid med en fjantig lugg vars titel (flickan, inte luggen) går under betäckningen "Allra Bästa Kompis, Allas Vår Jessika" och två trevliga pojkar var fötter pryddes utav ett par converse dom också. Kände oss sådär mysigt töntiga hela bunten.
Förövrigt kommer nästa inlägg som en detonerad lågupplöst bildbomb med min vardag den senaste veckan, fylld med kärlek, skavanker och annat trams. HÄR får ni något riktigt grymt, ger mig fetaste kicken.
Jag kanske inte alls växt ifrån bloggen. Jag kanske inte alls är en hjälte med manteln som varma vindar smeker. Jag kanske inte är en kortväxt liten filur med ett lurigt leende som luras mer än vad man tror, med för stora kläder och skor, en småsjaskig mockakeps och en halvtaskig humor. Jag kanske inte är, alls. Men jag vet att en spårvagn påväg åt fel håll får mig att inse tuggmotståndet jag levt i, får mig att inse att det är dags att sluta gå baklänges, det tar ju bara kraft och must. Dags för lite lätttuggat, en smarrig soppa på livets glassigaste resturang, om jag är bra på något så ska det väl ändå vara ordbildningar. Och jag vet att jag inte är ensam. Kanske är det tanken av att dansa runt i min ytterst enkla balklänning bland berusade vänner (några finns det ju faktiskt på våran ytterst hemska fascistbyggnad) eller att springa ut barbent och gasta som en galning att det äntligen är över. Är dels skeptiskt men också aningen jätteanti själva snacket som går om både bal och student, det gör en bara tokig utav ångest och längtan, alla har en svag punkt och min är väl just det som mina bipolära tendenser tvingar i mig, kluvna känslor. Jag vill ta det som det kommer, jag vill hata min studentmössa och jag vill inte leka superhjälte. Jag vill arbeta tills fötterna blöder, jag vill pussas under stjärnorna och jag vill dansa som en tok, jag vill dricka öl på rökeriet innan älskade Stefan kommer och hämtar oss med sin charmiga båt, jag vill dansa i regn och jag vill känna doften av våt asfalt! Jag vill till Frankrike, jag vill spela in en Take away-show med mina ack så musikaliska vänner, jag vill FILMA en take away-show och jag vill dricka alla sorters vin som kan tänkas erbjudas i Frankrike.
Vilja. När fan kom viljan in i mitt liv? När försvann den där eviga känslan som efterliknar en kronisk bakfullhet blandad med bitter ångest? Den är inte försvunnen, kanske är den tillbaka redan imorgon. Men solen, bra och älskvärda vänner är min föda just för tillfället, jag kan inte tänka på det som lägger sig som ett grått lager över mig, jag vill tänka på de svalor som bryter igenom och öppnar upp för ljuset. Jag vill inte sakna någonting, även om det är tämligen omöjligt. Känner mig oerhört avskalad, jag vågade nästan gå förbi de blå låghusen idag utan att hålla jessikas hand, men jag krokade arm med henne istället och valde att titta åt ett annat håll. Tur att jag har henne, och Palle som tog en omväg för vår skull. Jag kände mig så blottad, och min magsäck lekte som en håv i vattnet, fram och tillbaks vände den sig efter varje steg jag tog, hade min mage inte varit tom hade jag spytt över mina converse.
Jag tror lite. Tror lite på mig själv, och på sånt som man ser på filmer. För jag lever nämligen i en film, med de perfekta soundtracken till alla mina miljonals känslor, som trummar som en hel arme innanför mitt pannben. Vi satt, ovanför arkaden vid S-formationen på torget, och betraktade en trevlig mans rygg där han satt med en tamburin om foten, en gitarr i handen och ett munspel runt halsen, spelade och blottade sin begåvning inför alla, spelade Dylan och vi sjöng med, önskade låtar, rökte och skrattade. Kanske är det sådant, just sådant som gör en sådär himla genuint men enkelt, glad. En flicka bredvid med en fjantig lugg vars titel (flickan, inte luggen) går under betäckningen "Allra Bästa Kompis, Allas Vår Jessika" och två trevliga pojkar var fötter pryddes utav ett par converse dom också. Kände oss sådär mysigt töntiga hela bunten.
Kommentarer
Postat av: it's hard times for dreamers.
(vill du klippa mig någon dag?) puss
Trackback
