it's a ventriloquist act

Hejhjehejhjbryrmiginte.

I skrivande stund är det den artonde maj, onsdag. Kväll, inte alls mörkt men desto kallare. Bland soffans alla filtar låter jag datorn bli ordentligt överhettad, så att jag har någonting praktiskt att värma mina stenfrusna fingrar på, utan att bli alltför distraherad i mitt dokumenterande. Två flugor i en smäll.

Jag, som alla andra mindre intellektuella jävlar, håller mig uppdaterad om världsnyheter via expressen.se. Huruvida man kan förlita sig på innehållet i deras artiklar eller inte, är jag inte rätt man att avgöra. Däremot har jag inte kunnat göra annat än att sitta på nålar, inför att jag möjligtvis ska gå ur tiden på grund av någon jordbävning som uppenbarligen kommer att drabba oss alla på Domedagen, dagen D, redan nu på lördag.

Det vill säga, samma dag som fröken bloggerska firar födelsedag!
(Var på väg att säga något kränkande här, vi kan ta det backstage.)

Om tre dagar, alltså. Enligt Expressens reportage med en nittioettårig bibelskådare, har jag ynka tre dagar på mig att fullständiggöra allting jag vill ha fullständiggjort, innan jag forslas iväg till nästa liv. Ifall det mot många odds, finns ett sådant.

Således tänkte jag börja med att ordna vad jag nämnde för sisådär ett halvår sedan, och haft i bakhuvudet ända sedan dess. Jag har blivit bittert påmind med jämna mellanrum, påbörjat projektet med aningens skakiga händer och ett nervöst nagelbitande, men alltid skjutit det en bit åt sidan efter en stund. Rädd? Så in i helvete. Rädd för kommande ords betydelse, vikt och värde – men vad gör man inte. Egentligen.  
Nu tänker jag närmare bestämt falla ner på knä, riva upp bröstkorgen med mina bara händer och släppa ut en del av vad som finns, där, och i de evighetslånga tankebanorna.
100 rader om min älskade lilla Mathilda (synonym som stämmer till tusen procent: mitt livs kärlek), here we go.

Distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa.

Vi börjar som man bör, ifrån början.
För omkring tre år sedan tillbaka i tiden, efter ett par komplimanger fram och tillbaka, utbytte jag msn-adress med en något kristen tös som jag kommit i kontakt med på bilddagboken.se (numera dayviews.se, tydligen, för att även dagens yngre ungdom ska förstå vad jag tjötar om). Tilläggas bör att det var Mathilda som raggade upp mig, och alltså inte tvärtom. Redan där får man sköna vibbar, visst? Utan en endaste tanke hade jag alltså suttit där, laddat upp ett par mobilbilder av usel kvalité, föreställande det mest meningslösa av saker, på en än mer meningslös community. Och, fick helt plötsligt ett meddelande från en charmig göteborgska, kompis till min kompis kompis…kompis? Ja, ni hör ju. En ren slump, men definitivt av den bättre sorten.

Överlag kommer jag inte ihåg mycket alls ifrån ”den tiden”. Alzheimers tycks, gång på gång, inte vara alltför avlägset för min del. Något som däremot etsat sig fast, som ett envist myggbett i mitt huvud, är en helkroppsbild på den lilla flickan, i profil, med en flådig kamera och tillhörande (gigantiskt) zoomobjektiv i händerna, som hon publicerat. Bilden är troligtvis borta ifrån allt vad hårddiskar, usb-minnen och även cyberrymden heter, men mitt huvud lämnar den minsann inte. Troligtvis för att det var bland de första intrycken jag fick utav henne. På längden har hon visserligen inte växt sedan dess – att någonsin kunna se över huvudet på dvärgarna, är något hon endast kan drömma om. Men i mina ögon växer den lilla rackaren för varenda dag som passerar (likaså kärleken jag känner till henne). Tänk då vilken förbaskat, underbar kvinna det blivit av henne, sedan den bilden togs. Hur kan ni låta bli att bli störtkära?

Hur som helst. Med den dagen som startskott, hade vi dagliga konversationer fyllda med meddelanden i stil med ”sjpasodjofsds asjdpaosjdods psjkdaoskd!!!” och tro mig, det är ingen censur; det VAR verkligen så. Standard var även att krydda med ett par smileys, gärna så många att det nästan var kriminellt.
I efterhand, kan man kanske undra om man ska skratta eller gråta. Men det var vackert. 
Självfallet, fanns där djupare stunder också. Stunder jag fortfarande uppskattar ända in i benmärgen, som jag aldrig hade kunnat tänka mig att ha med någon annan (något jag fortfarande inte kan). Personligen har jag väl fallerat lite på den fronten under den senare tiden, kanske var det aldrig jag som stod för den typen av snack tidigare, heller. MEN, är det någon jag mot förmodan skulle luta mig emot, vad det än gäller, så är det Mathilda. Den klippan. Varför just hon? Av den enkla anledningen att hon gör mig lycklig. HON.
Och detta är väl ett steg på vägen, ett försök till att hon ska sluta ifrågasätta det.

...För ett tag sedan blev det dags att klia sig lite fundersamt i bakhuvudet. Känns som att jag totalt tappat tråden, fastän jag faktiskt skulle börja ifrån början. Blev inte alls som jag tänkt mig. Jaja. Vi får se ovanstående text som prologen. Eller, helt enkelt ignorera stycket (men inkludera den när raderna ska räknas) (ALLA rader i inlägget borde inkluderas) (mm, inkludera ALLA rader)...

Jag kan inte säga att Mathilda är tålmodig eller försonlig i alla stunder, för det är hon inte. Inte heller, går det att förneka att vi haft våra tvister – antagligen för att vi båda saknar ovan nämnda egenskaper. Tålamod, och förmågan att släppa, komma över och gå vidare. Å andra sidan, hade jag inte kunnat sitta här och nämna dem, om det inte vore för att de numera var tvister jag kan betrakta på håll. Det vill säga, att vi lärt oss någonting, men lämnar det till stor del bakom oss. Att inse brister, och göra sitt bästa för att jobba på dem. Tillsammans med Mathilda har jag lärt mig en hel del, jag har växt med henne, mentalt. Och det går inte med ord att beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig, som har fått göra det. Med henne, den mest fantastiska.
Vem hade jag varit utan henne, egentligen?

För att dra ett par klichéer. Att vara nyförälskad innebar för min del: att ligga näst intill sömnlös nätter i rad för att kroppen svämmar över av fjärilar, för att huvudet exploderar av cirkulerande tankar, och framför allt för att konversationerna aldrig tycktes komma till ett slut. Att andra nätter, ringa upp henne och lösa världsproblem tills jag somnar ifrån det, och hon inte förstår bättre, utan lägger sig till rätta och somnar hon med – utan att lägga på. En tickande telefonräkning, jag fortfarande inte lyckats betala.

Att det är någonting som flyger omkring inombords, och att det aldrig går en kvart utan att jag ägnar Mathilda minst EN tanke, vore att ljuga. Däremot har det hamnat på ett annat plan nu. Nu för tiden har en känsla av en upp över öronen-förälskelse infunnit sig, för att inte tala om en känsla av trygghet. Det är hur jag skulle definera det. Under hela mitt liv jag fått konstaterat att det där med trygghet inte går att ta för givet, därför känns det förbannat stort att det Mathilda som ger till slut har gett mig den. Att en liten flicka från en ännu mindre ö, kan vara så magisk.

Mathilda har ett underbart hår.
Mathilda har vackra ögon.
Mathilda har en charmig näsa
och fylliga läppar som lockar mig till tusen.
En tunn, vacker hals
och fina axlar.
Mathilda har en attraherande överkropp i allmänhet,
OCH söta fötter.
Perfektion.
Mathilda är min definering utav perfektion.

Många gånger har jag lekt med tanken, och faktum är, att det blir roligare och roligare för varenda gång jag gör det. Vad jag kan konstatera, är att jag kan göra precis vad som helst för henne. Mitt hjärtas ljus, en ädelsten. Så många gånger jag gråtit för henne, och så många gånger jag skrattat med henne. Jag ångrar inte en endaste stund. Misstag jag gjort, saker jag sagt - visst. Men inte mer än så. Att Mathilda kom in i mitt liv, och har valt att stanna kvar trots allt, är vad som gjort att jag står där jag står idag. Det är inte långsökt, när ni förstår vad jag försöker säga. När ni förstår att det är gränslös kärlek det handlar om, och att jag aldrig tänker ge upp den, för något eller någon annan i hela världen. Det är med henne jag vill spendera mitt liv med, oavsett om vi dör om 60 år eller redan på lördag. Ge mig det, och jag dör lycklig.

Nej, jag avrundar nu. Migränen blir än mer påtaglig efter timmars, näst intill oavbrutet skrivande.

Någon som möjligtvis känner sig manad att räkna raderna, bara för att ge mig en liten uppfattning?
Någon som över huvud taget läst ända hit?

Nä, trodde väl det.

Denna kärleksnovell har säkerligen sina defekter. Rent spontant, kan jag känna att jag placerat ut på tok för många kommatecken, nämnt irrelevanta detaljer och så vidare. Men med lite överseende, och tanken utav att jag till slut faktiskt satte mig ner och fick dessa rader skrivna, innan människans undergång, känns för jävla gött, det ska ni veta. Såhär i efterhand, är jag inte ett dugg rädd. Jag står för vartenda ord jag yttrat, för att det är hur jag känner. Innerst inne. 

Numera är det heller inte längre ljust utomhus. Det är torsdag.
Och jag kunde inte bry mig mindre. Ta det för vad det är.

Grattis som fan på födelsedagen i förskott, älskade Mathilda.
Du är världens bästa, i alla kategorier. Tvivla aldrig någonsin på det igen.