it's a ventriloquist act

Min kära Mackan ville göra mig glad, det gjorde han genom att berätta någonting som jag helt glömt att kolla upp. Navid Modiri & Gudarnas två första album ligger uppe på Spotify nu, och inte längre bara det senaste! Älskar ni dem lika mycket som jag så kolla in det och njut!

Detta inlägget tillägnas dock inte Navid och hans sköna gäng, utan en okänd brud, ~15 år, utvikande klädd med höga platåskor, lukar som ett helt bryggeri, och pratar öppet om huruvida hon borde berätta att hon låg med en annan kille inatt trots hennes pojkvänsklädda civilstatus. Högt och ljudligt smackade hon på sitt tuggummi, jag fick huvudvärk. Hunden hon hade i koppel stretade ifrån henne och hon försökte lägga upp situationen för sina vänner så att de skulle förstå att hon inte hade gjort fel. Först tyckte jag lite synd om hennes vänner som - uppenbarligen - var nyktra (vilket är ganska normalt att vara på eftermiddagen) som satt och skämdes på spårvagnen när deras fulla väninna stod och skrek och hade sig. Fast sen tyckte jag nog mer synd om platå-tjejen. Icke medveten om att alla på spårvagnen tittar på henne smsar hon sin pojkvän "Förlåt" men vägrade säga varför, hon berättade att hon skulle åka hem och svepa en flaska whisky och sedan röka 4 jollar så kanske ångesten går över. Hennes väninnor börjar skratta bakom hennes rygg. Och detta förbigår henne fullständigt. Jag började bli arg på mig själv för att jag satt och lyssnade, trots att det var ganska oundvikligt, hade jag haft mina hörlurar hade jag skonat henne med två stycken öron och ögon mindre som iaktog henne. Det var något visst och sorgligt över henne. Broken soul kanske man skulle kunna kalla det. Jag hade velat gå fram till henne och ruska om hennes axlar, be henne öppna ögonen. När de hoppade av började det pratas runt omkring, kritisera hennes klädstil och hennes fula beteende. Jag efterliknade det vid ett dussin svarta skator på en taggtråd, jag ville genast hoppa av. 

Skulle även kunna efterlikna spårvagnens svarta blickar som det allra vanligaste beteendet ute på Tjörn, där jag har mitt föräldrahem. Jag tycker det är riktigt tråkigt, faktiskt. Är jag en av de få som fått lära mig att älska alla människor trots fel och brister ? Om man inte gör det kan man ju inte älska någon. Vill tacka världen för människor som vågar ta ut sin sorg hur högt de vill mitt bland människor, att man växer upp och inser sina fel och brister och vågar leva med dom. Vill tacka kramar och usla mobiler, men jag slänger Åstols Café i väggen som inte anställer mig för att jag lämnade in mitt CV två dagar försent men anställer nya, outbildade människor. Ganska jättesorgligt faktiskt.