it's a ventriloquist act

I-landsproblem i dess bemärkelse, ganska så sorgligt. Jag inväntar en nikotinberoende vän som kan skänka mig lite tillfredställelse i nikotinväg, tur att man har vänner alltså. Kännner att allt är ganska helt okej idag, att börja 10.00 och sluta 10.55 känns lite så där pissigt men konstigt nog är det alltid sådana dagar som jag aldrig struntar i. Jessika väckte mig med ett sms som löd "Pallra dig nu!!! Nu! Lämna mig inte med alla miffon igen, då är du världens elakaste!!" När jag försökte invända genom att låta som en liten trotsig barnunge kontrade hon "Det är så det är! Bara att gå upp!!" Jag var tvungen att kontrollera att det var Jessika som skrev smset och inte min mamma. Olyckligt nog var det Jessika, hon växer upp så fort.. 

Nog med trams, det sista jag sa till Jessika innan hon gick in i klassrummet till engelskan efter ett misslyckat försök att slippa genom att värma hennes panna med två rykande heta kaffekoppar så sa jag "Du fick mig att komma till skolan, jag ska få dig härifrån. jag lovar" Jag blev förvånad över min dramatiska stämma men slätade över det genom att göra en ännu mer dramatisk piruett innan jag linkade iväg i min ensamhet. 

Nu är frågan snarare ett samvetskval, borde jag sitta kvar här i min ödsliga ensamhet och vänta in min tillfångatagna hjärtevän helt befriad från intelligens och elegans, eller ska jag sticka mitt picka och packa? Eller ta mitt pick och pack och stick-a. Kanske är bättre att vänta på min bättre hälft, då kanske man kommer till himlen. PUSS!