it's a ventriloquist act

Jag längtar efter att få somna intill Ronja igen, gosa ner mig i hennes päls och höra henne andas tungt. Saknar tillochmed min pappas lurviga skägg, det har blivit grått nu på äldre dar, men leendet som gömmer sig därunder finns kvar. Mammas skrattrynkor också, dom saknar jag . Men resten som hör till saknar jag inte alls, jag vill inte hem till rummet där ångest bott in sig i väggarna, eller i huset där, där alla gamla känslor hänger tungt i luften. Har ju ett dygn till kvar i lugnet, först skratten sen dom där tårarna. Hur många tårar finns det? 

Är fortfarande ganska bitter över det med skolan, jag hatar att behöva kämpa för ingenting. Man tycker ju att det borde vara nog tillslut. Vill att ungdomsåren ska vara över, trots att jag är övertygad om att det finns saker jag alltid kommer vilja gå tillbaks till, barfota i stan med gitarrer och resor till länder man är ensam med sin bästa vän och kanske också de resor genom kalla landet Lagom, att åka till Lund och lära känna min tvillingsjäl. Behöver en vindsvåning i vasastan, ett nytt piano och en kaffekokare - mer än så behöver jag inte.