it's a ventriloquist act

När jag kom hem idag kröp jag ihop till en liten boll. Två ögon tittade på mig trettio mil bort och det kändes tryggt, men vilken rund och kompakt boll jag var. Somnade till för ett par sekunder, har glömt hur skönt det är att sova. Har nog fastnat lite i "Vi kör på som om inget har hänt" En bra låt om inte annat. 

Men, jag somnade iallafall i min fosterställning men vaknade upp ångestfylld, det eskalerade stegvis till en oro och gud vet varför. Gillar inte att kräkas blod. Gillar inte att blöda näsblod. Gillar inte att äta, egentligen. Systers sambo kom hem från krogen ganska tidigt och med tanke på hur mycket han hällt i sig skapade det en ganska amusant sinnesstämning. Mamma ringde för att cyberpussa mig lite, sa att hon lider av lite separationsångest. Från att gå till att ha sex stycken barn hemma till att bara ha en vresig liten Julia som knappt går utanför sin sovrumsdörr, ja det kan jag mycket väl förstå. 

Jessika har nu tillstånd att göra något åt sitt hår, vars kulör kan efterliknas vid ett trafikljus i röd-rosa nyans. Imorgon räddar jag henne från flera roade blickar omkring sig. Nu ska jag ta på mig ett par stickade tröjor till och sätta mig på balkongen och titta på lite glittrande göteborg, dricka te och sen krypa ner i sängen och titta på film. Göteborgshelger är underskattade.