it's a ventriloquist act

Fick en sjuk uppenbarelse. Jag måste skriva, en bok. Jag måste sluta tro på det onda inom mig som säger att jag inte kan. Jag måste sluta förneka mina svagheter, det är dom som gör mig stark. Jag är min egen motpol, jag är mångsidig men stark, när jag vill. Min självkänsla skall inte baseras på vad som har hänt, att titta bakåt är mitt livs största misstag. Jag tänker skriva, ger mig själv hundra dagar. Jag kommer gråta, jag kommer skratta, jag kommer hoppas att jag skriver för det jag lever för, inte det jag levt för. Nya kapitel betyder samtid, inga berg är för stora. Om ni är med mig, kommer ni vara där. Hundra dagar av det genomsyrade pulserande blåmärke som befläckar mig, jag kommer skratta dig i ansiktet när jag är klar.

Tänk att jag faktiskt aldrig gett mig chansen att bli större än vad mitt huvud säger, förstår ej hur hårt mitt hjärta pulserat utav ensamhet, aldrig fått säga sitt. Bara onda tankar om att jag endast är en myra bland elefanter. Jag kan. Det här är min prolog.