it's a ventriloquist act

Känns som jag knakat ifrån bloggen, i växten.

För varenda gång jag skriver här är jag påverkad på ett eller annat sätt. När jag är nykter drar jag iväg till läkaren, eller för att bli full helt enkelt. 

Så ja, jag är inte nykter, men det blir väl oftast sådär oskyldigt ärligt när man är berusad. Vill ni veta hur jag känner?
Jag känner att om inte ondska fanns i världen, hade vi varit minst lika olyckliga som vi är nu, fast bara alldeles förskräckligt likgiltiga. Jag tror det är min enda skam här i livet; min återkommande likgiltighet. Jag hade kunnat känna - om jag ville . att jag inte kunde leva utan min stora kärlek, men istället hänger jag runt på ön bredvid min med bra sällskap, eller jobbar röven av mig i hopp om att glömma om hur jävla miserabelt mitt liv faktiskt är. 

Ondska.
Myt ?
Eller bara ett begrepp vi undangömmer i hopp om att leva i en värld utan bekymmer?
Bekymmer.

Mina bekymmer växlar från allt till en öm stortå till att ligga på asfalten fullständigt nersmutsad och misshandlad. Bekymmer. Ordet är uppbyggt för att skapa en molande känsla i mellangärdet, visst är det ironiskt? 

Jag jobbade idag, på rökeriet och jag trivdes som fan. Jag saknar känslan av att jobba tills huvudet ilar av vätskebrist och den kurrande känslan i magen som gör en så fanastiskt illamående. Fick jobba med en jävligt trevlig tjej dessutom och att byta miljö i sommar är en bra grej. Mitt främsta jobb är i hamnen , jag kommer springa runt och bli brun, le mot båtgäster och motionera. Förövrigt har jag druckit många dagar i rad nu, det börjar bli en knepig ihopsmältning som är obrytbar. 

Fredrika är här, nämnde jag det? Och Emil, två från samma håll som drar sig hit. Jag grät idag, jag dansade lågstadiedans med Palle och jag kramade många och gungade gungmatta med Jessika. Jag drunknade i vinglaset och gråter fortfarande.

Känner mig så där melankoliskt neddragen i olyckligheten att jag gärna inte känner efter hur jag mår. Det värsta utav allt är förmodligen att jag har folk omkring mig som älskar mig och bryr sig, det gör mig så vansinnigt rädd. 

Ni som känner mig vet att jag inte är något vidare bra på att skriva i stycken, det blir alltid en massive wall of text som ingen orkar läsa igenom. Ironiskt nog skriver jag idag endast skitsnack, indelat i stycken gjort för att ni enklare ska läsa det. Jag kan vara rolig, om jag vill. Men det vill jag nog inte. Det finns så mycket jag vill säga, som aldrig kommer sägas. Så mycket jag vill berätta, som ingen vill ta del utav. 

Jag vill inte prata mer nu, ska sova och vakna och på kalas. Nykter. Pussa massvis på mina brorsbarn och hoppas dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom. Förvirrad tangentbordspoesi, jag vet.