it's a ventriloquist act

Detta har varit min dag, jag har varit tillbaks på 4-års stadiet vilket betyder att mamma har tagit hand om mig, matat mig och köpt allt jag pekat på. Jag pekade inte, men om jag gjort det så hade jag fått det.  Alla behöver sådana dagar ibland, förövrigt så har jag också insett att det är så fånigt enkelt att vara superglad med en främling, stråla ut positiv energi. Men när man kommer hem, tillbaks till verkligheten igen så sjunker man som en sten, utmattad.

Hur som helst; Efter en dramatisk förmiddag körde jag och mamma till Ikea där hon tvingade i mig en stor lunch+efterätt. Nu är jag tjock. Vi pratade mer om att jag ska sjukskrivas. "Självklart är du inte en sämre människa för att du inte orkar mer, men jag vill inte att du hoppar av. Men jag tycker vi beställer resan till Paris snart så du har något att se fram emot." Det kändes bra. Under den snabba Ikea-visiten fick jag köpt ett påslakan, och även ett cykellås på Clas Ohlsson (finns det en mer gubbig butik? Alla där inne såg ut som min pappa! Inte lika söta dock)

Sedan körde jag och Annika till systemet och sedan köpte vi cigaretter, gillar min storasyster. Köpte vin med smak av kaffe som jag och Jessika ska testa på fredag innan vi drar till Saturns 11-års jubileum. Tror takterassen blir äckligt grymt! Imorgon står vi upp för Palle och drar iväg till Sticky för att se mannen rocka på scen. Happy Hour bör utnyttjas ibland, hemskt packade tonåringar som gärna kommer på köpet är mindre groovy. Men vad gör man.

Jag ber om ursäkt för hur jag drar ner bloggen, och eventuellt smittar ner er med mina depressiva tendenser, när solen kommer fram blir det oundvikligt att le, för allting blir så väldigt mycket enklare då. Just nu vill jag egentligen bara cykla in till stan, och sova hos Jessika för jag är mycket rädd att jag inte vaknar imorgon bitti heller. Jag har gått sönder lite för mycket, jag hackar. Men ursäkten ska förbli en ursäkt och det är lika med; förändring = förminska kaskaderna utav galla jag spyr över er. Har börjat lite smått på första kapitlet i boken, jävligt rädd är jag dock. Det svåraste, det är att börja. Sedan blir det enklare, när man kommit över första hindret som mitt självförtroende bromsar mig med. Självhat är högsta graden av arrogans, fick jag höra idag. Hej, mitt namn är Mathilda Arrogant Karlsson.