it's a ventriloquist act

Tillbaka, på tionde våningen på Julianska efter ett fullspäckat dygn med så många känslor att man inte skulle kunna klä dem i ord om jag så ansträngde mig till det yttersta. Ett ärligt försök är det minsta jag kan göra. Från ångest till dåligt samvete när min mor gråter i hallen, från tårar i hallen till tårar på mina egna kinder när jag försöker spackla mitt förbannade ansikte, om och om igen. Det rinner bort gång på gång. Från att sätta sig på bussen bort från helvetet och in till staden och känna en oro från de nio mil man lämnat bakom sig. En ledsen mamma och en förtvivlat trött pappa. Helst hade jag nog bara velat gråta, men vad tjänar det till. Som jag sa till Jessika igår så ger jag blanka sjutton i vem som klickar in på min blogg och läser mina ord som förblöder i dess mening. "Det är det som gör den så bra" säger Busck. Vågar inte tro på saker som är bra längre.

När jag dränkt mitt huvud i musik på en buss och ett tåg var jag ett vrak. Men jag målade läpparna blodröda och rockade ändå, visst gjorde jag det. Men jag var ur balans, jag kände mig kantig och fel, jag kände mig brusten och klen. Vi rockade, jag och mina bästa vänner och en berusad storasyster. I perioder glömde jag nästan bort vem jag var, och varför. Jag börjar säga som min mamma "Jag tänker inte på det, om jag gör det så går jag under" Jag brukar avsky när hon säger så. Det är väl där det skär sig, jag kan inte sluta tänka. Min syster försvann med hennes så kallade framtida partner och vad som hände efter det är fortfarande ett mysterium. Men vi som fortfarande nästan var i våra sinnes fulla bruk hade riktigt riktigt roligt. Helt plötsligt slog klockan fem och ingen syster inom synhåll, vi vandrade hemåt. 

En natt skavfötters med en sömnig Palle och drömmar om dinosaurier som utplånar varje levande ting på jorden med mig som sista måltid, sedan var det tillbaks till verkligheten. Verkligheten där Mathilda stavas med helt andra versaler. Ord som grief when you breathe, meningen förföljer mig vart jag än går. Vi cyklade iallafall ner till stan, jag trivdes med mitt sällskap, jag gick på bio med min mamma och mina 3 systrar. Vi såg på "Hur många lingon finns det i världen" och jag grät, som en gnu. Efter det fikade vi trots att mina ben inte skulle bära mig en endaste millimeter till. I mitt huvud var jag vid havet med Markus och vi spelade gitarr och drack vin, sjöng oss hesa och badade i becksvarta natten, tillbaks till verkligheten igen. Det var då jag insåg att jag behöver honom, mer än någonting annat. Då jag insåg att världen blir inte mindre än såhär och att jag inte ens är människa nog att klara två månader till i skolan, 60 dagar av ständig förskjutning. Tanken på ett fjärde år får mig att kräkas, men jag vet att jag måste göra det. 60 dagar till i skolan, och jag måste verkligen bara göra det. Vetskapen om att jag förmodligen mår helt okej imorgon igen. Vetskapen om att jag måste sluta mina ögonlock i ett par timmar, låta tårarna sila ut för sista gången och att jag måste resa mig på mina fötter igen. Jag måste sluta kravla på grusig betong. Snart sopar dom vägarna för oss, gör vår jord stabil, tillräckligt stabil för att sno en cykel och åka runt i Göteborg i blommiga klänningar och känna varma vindar smeka armar med gåshud. 

Vill inte frysa mer. Till min födelsedag så önskar jag mig gitarrlektioner, bli frisk och ett solkraftverk i bröstkorgen. Önskar mig bara saker som inte kostar några pengar, vill inte ens ta i pengar. Vi befläckas av dess makthavande. Känner mig landsförvisad från hemmets trygga lugn, när ska jag någonsin känna mig trygg. Vill inte ha fler blåmärken i mitt huvud, inte heller några på kroppen. Vill inte ständigt bära på skulden folk lägger på mig, att jag borde veta bättre, göra bättre, känna mig bättre. Jag spiller salta bomber över tangentbordet, jag önskar jag hade förmågan att läka mig själv igen, som jag alltid gjort när ingen längre vågar ta i mig. Alla vet att gräset är grönare på andra sidan, och en utav mina vänner brukar alltid säga att jag inte sköter om min egen trädgård. Känns som att hur mycket jag än plöjer och rensar ogräs så kan jag inte plantera något på min ruttna jord. Kanske är jag för fragil för att bygga ett hus på stadig grund, jag bygger säkerligen hus på sandig strand, förgäves i min envishet.

Trots detta så kan jag inte annat än tacka mina ljuspunkter, mina medmänniskor och dom som är såpass nära att de formar mig. Inga nämnda. Inga glömda. Den lilla styrka jag har, vill jag ge till er som ens försökte skumma igenom dessa genomdränkta, väderbitna bröstkorgsinfekterade ord. Styrkekram.