it's a ventriloquist act

Hade jag kunnat förklara hur det kändes, hade jag väl antagligen gjort det. För jag är inte rädd för att spy galla, jag gör det mer än gärna. Det finns så fega kräk ute i världen, och Jessika brukar alltid säga att det är dom som dras till mig, idioter och fega kräk. Jag har aldrig vågat se på en annan människa, på det viset. Men jo, visst finns dem. Man hade kunnat tro att de bor i små timmerhus-stugor i skogen och kommer fram då och då som tomtenissar. Men de finns runtom oss. På spårvagnen, i skolan, i klassen, på trottaren du går på. Lite överallt. Finns några under min säng. Viskar genom sängbottnen att här ska du minsann inte få sova en endaste blund. Jag hade gett en miljon, och lite till för att ha någon hos mig nu. Till och med min syster sambo som är den mest irriterande människan i världen. Jag vill inte gråta mer och jag vill inte kliva upp ur sängen. Jag åt ett äpple och försökte sätta upp en gosig hängmatta idag, det gick inte bra något av dera så jag gick in på mitt rum och lipande under täcket igen. Mamma ropade ner för källaren, liksom hundra gånger före det att det serverades mat. Men vad spelar mat för roll nu ? Det är bara något man fyller magen med och får energi, men jag behöver faktiskt  ingen energi när det inte finns någon som vill spendera energi med mig . Och kalla mig självömkande bitch, för det är mitt egna nickname på mig själv atm. Jag tänker inte förnedra mig mer genom att smsa mina vänner igen för att hitta på något och sen bli nekad. 

Och bilderna ovan. Jag målade, jag målade och målade och målade. Fyllde glas med vatten, hällde över teckningar ute på berget i solen och lät de torka, jag målade lager på lager, blev aldrig nöjd. Lyssnade på Bob Marley genom mitt fönster och ritade honom, med färgerna utav hans rätta element. Den röda färgen såg rosa ut, blev frustrerad och grät. Jag möblerade om, jag skrev ord som mord i handen och önskar det vore sant. Ville mörda Bob Marley men han var redan död, sen ville jag döda Kent också men de skriver ju bara drypande självmords-pretentiösa texter så det vore ju bara att göra dem en tjänst. 

Fast egentligen vet jag väl inte riktigt vad mord innebär, jag älskar ju Kent, och herr Marley.  Och när jag råkar döda en insekt blir jag lika förkrossad som insekten i sig. Så mord i handen blir väl inte mer än ett ord i handen. Det blir inte bättre att fly till Göteborg, det blir för fan inte bättre. Jag bara flyr ifrån mina rädslor, jag kommer närmre den sociala biten men det spelar väl ingen roll när ingen kommer när jag behöver någon. 

Något som jag inte tänker göra mer, det är att krypa under täcket och lipa. Jag släpper salta bomber över tangentbordet just nu, men jag kryper inte tillbaks i min ynkliga fosterställning under det varma behagliga täcket, jag vägrar. Jag vägrar. Jag skiter om min blogg suger, faktiskt. Att jag bara är en lipsill. Jag tar konstiga bilder, jag kan ingenting om sånt. Jag skriver om saker för att inte ha så mycket i nöten, jag bölar för att jag är hjälplös.
Markus är inte kär i mig längre, förresten. Så nu vet ni det.