it's a ventriloquist act

Jag skrek inatt, vaknade att jag skrek i en bråkdels sekund efter jag vaknade upp och satte handen för munnen. Mitt hjärta hade panik inuti min bröstkorg, brottades modigt med väggarna utav skelett. Blev rädd, gick vacklande och skakigt in i köket och drack ett glas vatten. Satte mig vid köksbordet, 03.54. Min hals var torr och jag andades hest ut mina monster i det lilla hemtrevliga köket. Lät vattnet rinna rakt genom strupen, min mage gjorde ont. Gick ut på balkongen, andades in nya monster. Det är då man tänker på ljudet av tobak i rullat papper som fräser i den mörka natten, jag undrade hur många som tänkte samma sak, just då. Kortedala var svart, liksom jag. Försökte förgäves krypa ner i sängen igen, då kom bruset tillbaka, som jag hade känt hela kvällen innan. Brusar i öronen, brusar för ögonen, det svartnar och illamåendet kommer tillbaks. Jag däckade någon gång vid fem, och vaknade av att min syster kikade in på mitt rum runt sju där jag låg med alldeles för lite kläder och mitt huvud var tungt. 

Hon ville att jag skulle ta ut hunden vid tio, jag grät inombords pågrundav mitt bultande huvud. Men jag steg upp ett par timmar senare och gick runt Julianska och ner mot torget.  Tänkte på alla som ligger kvar i sängen, jag kände mig löjlig. Som jag gör allt för ofta. Känner mig som en stor bebis som inte vet hur man tar hand om sig själv. Det är ju ganska löjligt egentligen, 19 år snart. 

Idag ska jag ut till Åstol, det gör mig lite illamående. Men jag ska ta en dusch nu och hoppas att det går över snart. Längtar nästan lite till sjukhuset för en ordentlig undersökning, ingen orkar väl må såhär en längre tid. Bilden ovan är väl egentligen moraliskt fel, men fotografen kan sin sak.