it's a ventriloquist act

I måndags sken solen, stark och klart och skolan som kändes så förfärligt avlägsen blev helt plötsligt oviktigt. Efter att ha genomlidit en lektion utav spanska med en rad olika försök att distrahera Jessika och få henne att skolka med mig (tillexempel genom att göra tummen upp och dra undan rullgardinen från fönsret - dock - så glömde jag att vi går på hitlerjugend i Kungälv där dom har dubbla rullgardiner så man inte ska kunna drömma sig bort till friheten. Judarnas gaskammare.) Ja, efter allt detta åkte vi hemåt, packade picnick och cyklade iväg genom glittrande Göteborg. Cyklade längs avenyn, genom Vasa, vackra Haga och ner till Kungsparken där vi satte oss på vår picnickfilt och satt där tills solen gick ner. Palle kom strax efteråt med en omskakande entré! Vi mättade hans hungriga estetmage med mackor, chips, kaffe och vetebröd! Där satt vi tills vi kände för att ta ett glas vin för att runda av. Det var mysigt och kände för att dela med mig utav denna ljusglimt i min annars gråa vardag.

Påtal om grått, så är jag nu sjukskriven fram till Maj, och  min hand är full utav bläck med bokade läkartider. Ska bland annat köra en lång undersökning på el hospitaloOOOoo och psykolog, vita läkarrockar för hela slanten. Men jag känner att jag inte orkar mer, de vill testa mig för en rad olika grejer och själv behöver jag bara komma bort från skolan, och ansvar.

Idag fick Annika en lustig idé förresten. "Du det här med piercing. Jag tror fan jag vill göra det!" sa hon glatt med sin flickiga lilla röst, med mod steg hon ut genom dörren men när vi kom in till stan sjönk hennes axlar tillbaks till normal position, om inte lägre och hon erkände ynkligt "Du lillasyster.. kanske är jag inte tillräckigt modig.." och såg ut som en sorgsen liten hund med blanka ögon. Jag boostade henne med en massa kurage och vi hoppade på bussen till masthugget, när hon väl fick träffa Ed blev hon skräckslagen (som så många andra när de ser hans bisarra (dock så charmiga) utseende!) men när han öppnade munnen och började prata så blev hon genast lugnare, efter en genomblöt hand i min och en nål genom örat hade hon helt plötsligt en tragus, och nu är hon stoltare än någonsin! Och det är jag också ska ni veta! 

Mer än såhär har jag väl inte på hjärtat, egentligen. Imorgon ska jag och Jessika smyga in i aulan och se våra duktiga esteter i full karriär! Skönt att kunna sticka till skolan utan att känna ångesten komma pga av lektioner och orklösheten, bara se musikarna göra sin grej! Dags att ta tag i ett par telefonsamtal och sen hoppa i plurret!

Love!