it's a ventriloquist act

Negativ energi som Åstol omger
Listan skulle gråta blod. Det blir ett par stycken, väl valda ord. Hur mycket apelsinjuice det än finns, och hur gott man än doftar i nytvättade lakan, så vrålar bröstkorgen utav ångest, jag har aldrig känt mig så ensam, smutsig och sorglig. Jag kan inte ligga en endaste natt utan att skaka, kräkas och återuppleva alla vidriga minnen. Det spelar ingen roll hur kungliga frukostbord ni än serverar , kommer ändå alltid känna mig som en lortig tjänsteflicka. Kan inte titta någon i ögonen längre, jag känner mig så underlägsen. Vågar inte gå ut, för allt där ute skrämmer mig. Vågar inte älska någon på riktigt längre, fastän när jag vet att jag tar mig härifrån älskar jag nästan allting. Tillochmed Åstol. Är rädd för allt som är starkare än mig, allt och lite till med andra ord. Jag är rädd för allt som är vackert, jag är rädd för att tänka framåt.

Jag önskar det var enkelt att skaffa hit två glada vänner, men jag är rädd för att ringa dom. Vill inte att dom ska vara tvungna att ta hand om mig, för att jag inte klarar det själv. Mina kinder svider, jag har rivit hud från armarna. Det här inlägget kommer inte existera särskilt länge. Inte jag helller om det ska fortsätta så här.