it's a ventriloquist act

Vår i Koballe. 

Jag känner att bloggandan avtar lite. Dels för att jag gjorde mig själv en tumblr idag, och det var mysigt och innovativt! Sen redovisar statistiken för mig att 50-60 trevliga människor kikar in här varje dag, men ingen orkar riktigt kommentera. Vilket i sig gör det lite svårt för mig att veta vad jag ska skriva om! Det, är ju lite problematiskt. 

Nu när jag har klagat lite kan jag redovisa denhär dagen som, ytterst, långtråkig. Kanske därför jag klickat in här femtioelva ggr men sedan tappat suget för att skriva någonting. Men, jag var på promenad med syster och hundarna, och sedan en snabb powerwalk med Ronja i bergen. Mat finns det gott om, men ingen plats i magen. Jag längtar till solen sticker fram nästa gång, och jag kan avnjuta en glass i solen med en bra vän. Men jag har faktiskt gått runt hela jävla åstol femtioelva gånger idag utan en enda vän i sikte! Förvisso tror pensionärerna att jag är deras själsfrände, den rara Mathilda som ger dom en knuff fram med rullatorn om de stöter på en vägbula medmera, men inte är dom några vänner, mina vänner ska iallafall ha tänder i käften. Och grodor, nej. Efter att Ronja nästan åt upp en groda idag (kräktes upp den mitt på gräset uppe i bergen) så skulle jag nog inte vilja kalla grodor för vänner dom heller. 

Det är väl det som är nackdelen här, på sommaren finns det vänner. Nu på våren är det underbart vackert men man har verkligen ingen att dela utsikten med. Jag hade kunnat ställa mig ute på klipporna helt spritt språngande naken och dansa hula hula och ingen hade märkt något. Förövrigt såg jag precis "Pojken i randig pyjamas" så jag känner mig sådär löjligt nedstämd, vilket man gör ibland. Så jag ska gömma mig under täcket och tänka att; det finns iallafall vänner därute, det är bara det att ingen orka åka hit, till mig. Så är det minsann. 

Peace.