it's a ventriloquist act

Igårkväll när jag skulle sova blickade jag ut genom fönstret och betraktade den ödsliga utsikten, hus, målade fönsterkarmar, avgrund, grus, ett vitt staket och en stjärnlös himmel. Jag blickade upp mot den mörka himlen. Brydde sig den skäggprydde herren där uppe inte om mig? Jag kanske borde gå i kyrkan oftare. Mobilen ringde. "Alla brustna hjärtans högkvarter" svarade jag, det var dock Fredrika som ringde för att uppmärksamma mig om att jag inte befann mig på Håkan Hellströms underbara konsert i Scandinavium, men jag kan trösta mig med att den 20 November är det min tur. 

Allt är inte så värst bittert egentligen, jag har haft ett underbart lov, till och från iallafall, och träffat mycket nya människor, och många gamla vänner också. May kom hit i Torsdags och vi drog ut på krogen, slutade upp i ren kalabalik vilket inte är särskilt ovanligt i mina vänners sällskap. På fredagen vaknade vi bakfulla och åt en negerfrukost man bara kan äta i självaste negerbyn, även kallat Angered. Mögligt bröd och blodiga ägg, mums. 

I övrigt tatuerade Polly in fyra svalor på smalbenet och hon var så jävla duktig, kämpade sig genom tårar, svettade ner mina händer, vi tog en rökpaus med Caja i halva arbetet där Polly blev väldigt mycket lugnare, min hand blev inte lika brutalt misshandlad den här gången och vi sjöng Håkan låtar för att lätta på smärtan. Träffade Jessika på vägen tillbaks och Polly fick sin BD-tröja som var kvar i Göteborg från förra gången! Fredag natt spenderades på Åstol, kan man väl säga.

Så för att runda av, ett fint lov, är det med all rätt jag fortsätter titta ut genom mitt tragiska fönster med en beklagande utsikt, en ursäktade anledning att gå ner i varv, eller bli bekväm i ovissheten, kanske ska sluta röka med tanke på skadligheten, men jag undrar hur mycket man orkar bry sig egentligen. Jag gillar presens, lite mer överaskningar i en tråkig vardag. Nu är det inte många dagar kvar, varav några av dem tillägnas sjukhusbesök och annat ruskigt, men sedan är jag lycklig. 161108