it's a ventriloquist act

ni kommer tycka att jag är en hemsk människa men det kan inte hjälpas. jag sitter i cafét och bredvid mig sitter en handikappad tjej i min ålder som kletar mat i ansiktet. jag sitter och stirrar in i datorskärmen och gråter lite inombords, here's my confession: ända sedan jag var liten och en handikappad unge kastade sig över mig och dregglade och skrek på ett obegripligt språk så har jag haft väldigt svårt för handikappade människor. Men för dagens goda gärnings skull så är hon jättesöt! bortsett från klägget utav dressing i ansiktet. 

Så, nu är det sagt. Jag har kommit på mig själv att leka med plus och minus. varenda gång jag sagt eller gjort något elakt måste jag göra en god gärning för att det ska kännas lite bättre. Fast det är ju ett bevis på att jag har ett samvete där någonstans inuti min råbarkade själ, och det är det minsann inte många som har nu för tiden. tolerans har fått en helt ny betydelse på tal om sånt. För inte så länge sedan var det viktigt att ha tolerans till allting, hur man ska behandla människor, rättigheter osv. Nu är det snarare svårt att få stopp på alla vildingar som fått för mycket tolerans och tror att de kan bete sig hur som helst. bevare mig väl. 

jag är svartklädd från topp till då, idag. bortsett från min vita halsduk. började undra om mitt undermedvetna sörjer något just idag. 1 december.. början på julhelvetet? japp, jag sörjer definitivt idag. Fråååååååååån det ena till det andra, jag undrar om det är värt att få blålila händer igen för att stilla nikotinbehovet som har ett slags diskoinferno i mitt huvud just nu. Det som är så hemskt med caféterian är att det är så jävulskt nära till glasdörren där alla står och suger på sina cancerpinnar. låt gå för den här gången scotty, stråla upp mig.

byebyebitcheeeeeeezzzzzz.