14 år hinner förgöra en människa flertalet gånger .
Och då undrade vi alla, mässande i kör "Hur kan man älska en så vedervärdig best?" . Citerar en Disneyfilm som jag inte kan sätta fingret på just nu. På 14 år har jag lyckats gå från stunning 6-year old dollface ( där jag förhoppningsvis gjorde en grimas på kortet med flit för om det där var ett försök till ett genuint leende så blir jag på riktigt orolig) till en 20-åring avdankad på livet och dess innehåll , med lite för många blåmärken i huvudet och desto fler skavanker livet format mig till likt en bakelse som legat i ugnen för länge i någon Pippi-Långstrump-miniatyr ungefär som de där pepparkaks-formarna som var (är? eller? va?) så poppis när jag var *UNG* ..
Nu beger jag mig hemåt. Från Åstol , barnen och Jessica, en natt bredvid Chrille och Rebecca. Hem till mitt kattskrälle och till det där kalla grå betonggetthot som jag älskar så.
Simma lugnt, harregu.
