it's a ventriloquist act

Det är intressant hur kroppen kan kännas så trasig innan första koppen kaffe. Jag känner mig defekt, vanskapt, utmärglad, och är ett socialt handikapp utan den. Nu när jag väl satt mig ner på arbetsplatsen satte jag på en stor kanna kaffe. En stor klunk, är allt som behövs för att motoriken i mina fingrar nu är kapabel till att trycka på de rätta tangenterna. Det ligger uppenbarligen i mitt blod att vara dramatisk, må det vara så då.

Bilden är en gammal GIF från i våras när jag var arbetslös och mest gick runt naken och kedjerökte. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry så att säga. Och den återkommande legenden är tillbaka i mina hörlurar. Han som golvar mig i vilken sinnesstämning som helst. Han som får mig att gråta, skratta, dansa och slita mig i håret. Han är botemedlet till mina hjärtekrossar genom åren, vad benzo är för de olyckliga tillexempel. Mina damer och herrar, haaave you met Bob Dylan ?
Och han har ju hängt med i herrans många år nu, och det finns ingenting som etsar fast sig som honom. Nu har jag fått utagera ännu ett tillfälle att vara dramatisk. Kvoten är fylld för denna morgonen, det kommer nog tillbaka i eftermiddag igen.

Igår blev jag förresten påkörd utav en bil, jag slätade över detta utan märkbara skador när kvinnan hoppar ur bilen och frågar hur jag mår.
"Äe jag fick inte ens en skråma, det är väl jag som skall be om ursäkt. Jag såg mig inte om innan jag gick över vägen. Måste dock hävda att det är mina föräldrars fel som lät mig växa upp på en ö med rullatorer som enda existerande fordon, jag kan faktiskt inte ens minnas att jag gick över ett övergångsställe förrän ett tidigt 2000-tal." varpå hon skrattar och ger mig en manlig dunk i ryggen. Då insåg jag att min rygg kanske hade tagit lite stryk trots allt, eller så är jag bara van vid att människor behandlar mig som en porslinsdocka, ni får jättegärna sluta med det framöver då. Ja men då säger vi så. Ja det var ju ingen filmkrock direkt, att jag voltade och landade på motorhuven som de gör i actionrullar, snarare att jag - klumpig som jag är - gick över vägen och bilen lyckades knuffa omkull mig så jag satte mig på ändan på asfalten. Hade varit en bra mycket bättre filmhistoria ifall jag dramatiskt slängde med håret när jag tittade över vägen och min blick genast blev mörk och kall, fast ändå lite blanka och bilen gasar ondskefullt rakt emot mig med sitt enda mission att jämna mig med marken för att föraren senare ska kliva ur bilen, fimpa sin cigarett på mig med sina lackerade skor, ta upp ett anteckningsblock och stryka över mitt namn.

Nåväl, nog med dramatik, nu blir det nostalgi istället. Här har ni något att runka till för idag: FÖRIHELVETEJÄVLAKUKVÄRLD