Att plantera ett frö.
Ibland så skaver det, ibland bor det endast tacksamhet i bröstkorgen. Och de stunder finns det aldrig plats för mer, kan vissa dagar känna mig så tacksam att jag noggrant portionerar ut det till berörda. Jag älskar den muskeln där läpparna tar slut, att få bevittna när den går från helt oberörd till att ett leende rycker sig fram och sprider ut sig. Sådana små detaljer, som finns men knappt syns. Bekymmer blir till stoft, lilla lyckan som var ett frö den blommar snart ut ska du se. När bröstkorgen hugger ständigt och brutalt , så finns det ändå plats för mer. Den där kärleken finns ju alltid kvar. Den varma mjuka punkten i hjärtat som förtvivlat ropar för att höras, snälla glöm mig ej. Jag finns här sluta attackera, gör reträtt. Ge upp. Jag är ju här? Och när varje leende spruckit upp i dess fulla karriär om än bara för en kort stund. För jag tror människan fungerar just så. Vi vill kunna bevara endorfinerna i bröstet för en evighet, eller två. Men lika fort som de utsöndras kan de också ge med sig, fara iväg till en annan tjomme och plantera ett frö där. Men de kommer ju givetvis tillbaka, något annat vore vansinnigt. Ändå kan det inte hjälpas, hur mycket jag vill så ett frö i varenda människas hjärta, varenda själ jag mött. Jag vill utplåna demonerna i folks bröstkorg , deras hjärnspöken och brustna hjärtan. Det skall finnas fjärilar som fladdrar omkring i magen, inte tunga stenar som får säckarna att brista. Och ni skall veta att du är ett eget djur, och aldrig någon annans. Du kan låna bort en liten bit, liksom hjärtat. Det skall få tillhöra någon annan förstås, men varenda längtan tillhör bara dig. Den skall bevaras och planteras precis där. I vänster sida bröstkorg, och den ska få växa precis som jag låtit mitt göra, och många miljarder människor innan mig.
Så ett frö. Precis där.
