it's a ventriloquist act

Jag förundras och jag får någon slags molande värk i magen när jag tänker framåt och inte nutid. När hände det här egentligen? Jag som brukar livnära mig på just det där med framtiden, jag som brukar finna någon ork i det där lilla extra när jag tänker på imorgon. Jag brukar åtminstone en gång i månaden få ihop någon slags revy av det förgångna men idag såhär några dagar kvar på månaden kommer jag på mig själv att ha ångest över det. Svaret är under produktion, jag vet faktiskt inte. Jag har haft en bra månad, över förväntan och ribban är högre än vanligt faktiskt, för jag har lovat mig själv att aldrig sänka den för någon annans skull , eller för att jag inte tror på tanken att jag förtjänar mer än så. 

Månaden började hur som haver med några utekvällar, inga konstigheter där inte. Den veckan slutade mindre bra på sjukhus, inga konstigheter där heller med andra ord. Fattade ett svårt beslut och hade väldigt ont. Jag började smått pyssla om mig själv och min hälsa, jag har umgåtts mycket med Rebecca och Joachim och dom får mig faktiskt att må väldigt bra. Vänliga själar som inte ständigt vill ha någonting utav mig. Bara en kopp kaffe eller te vid köksbordet, faktiskt vill lyssna på vad jag har att säga och skrattar med mig. Hade nästan glömt bort hur det var att inte behöva anstränga sig i varje situation, rädd för att bli lämnad, alldeles för tacksam för att ha någon där. Det låter väldigt grymt att säga men jag tror det finns någon balans där. Jag kan inte se mig själv slava för någon igen, tillfredsställa någon för att få behålla en vän eller två och själv gå i stöpet på kuppen. Jag tror att om jag ska ha en vän så är det någon som kräver lika lite utav mig som jag gör utav denne.

Nu kom jag av mig, men hur som helst så kom Erica och hon lyser upp tillvaron just nu, Johan också. Allt för bra. Har varit mycket hos mina föräldrar och laddat batterierna, men det viktigaste utav allt; har varit hos Jessica och barnen. Den enda gången jag går lycklig, lätt i benen och sprängfylld med kärlek är när jag går hemifrån dom. Dom är så fantastiska och vackra, älskande och enkla. Om ni bara kunde förstå vilken familj det är, ibland önskar jag att Jessica var min mamma också och att jag fick leka med barnen varendaste dag. Ångesten deskalerar desto mer jag skriver av mig. Jag skrev ett kapitel på mina nya papper jag fick igår, jag är mestadels glad och skall springa iväg på äventyr nu, börjar med att ta mig till masthugget och krama Erica, hon stannar ju inte så många dagar till, sen skall jag ringa Rebecca och göra bus. Det får göra ont men det är så fint när det värmer istället.