it's a ventriloquist act

Jag och Joachim erbjöd oss att inte försumma Rebecca en dag. Vad tror ni att hon gör?

Hon går och lägger sig i fosterställning och som kompensation fick jag en rolig bild.

Försökte intala mig själv att smärta bara är en högre grad utav njutning, men det var svårt när jag satt

på min balkong och intalade mig själv att jag inte var trött, att jag skall jobba och vara glad. Hittade

anteckningsblocket som Joachim visade upp sin nya penna med. *4karats guldpenna med "off white"

handtag, MYCKET viktigt* Haha han är rolig, när han köpte den:"NU kommer jag få ligga!"

Kom hem till en obarmhärtigt stökig lägenhet. Kristian hade trillat ner från väggen så jag hängde upp

honom igen. Borde börja med skivan jag ska spela in till mina föräldrar (mamma, du läste inte det där

jag har ju sagt att bloggar är för 25 år och neråt) 

Robert skickade ett fint sms till mig och det gjorde inte alls sådär ont att leva då. Sen satt jag och funderade

på hur många skeptiska blickar jag skulle fått ifall jag packade ner maten i denhär charmiga matlåda när jag

skulle jobba. Jag gick dit utan mat överhuvudtaget, konstigt nog.

Sedan hände det inte mer. Jag var ute igår, efter jobbet. Jag fick springa runt på min favoritgata och nynna sommarvisor i mitt huvud och det är vackert i sin fulhet. Jag inser att ingen bryr sig mer än jag någonsin kommer göra om allt som är mitt, det som är kvar, det jag kan bevara. Du är din egen hjälte och det är något visst med att se solen gå upp  klockan 5 på morgonen, på promenaden hem i skavande skor, lyssna på musik med en riktig kompis, skratta och glömma bort alla hemska fula misstag man gör, det är något visst med livet när man inte anstränger sig för att det ska bli någonting. Men det gör förskräckligt ont utan dig.