Michelle, ma belle. Sont des mots qui vont très bien ensamble, très bien ensamble.
Var det du? Som fick den svarta tjejen med de fantiskt spännande flätorna i håret och den avancerade uppsättningen att gå fram till mig där på hållplatsen och babbla strunt och nonsens. Där jag satt med rinnande ögon och smink under dem. Där jag satt och förbannade mig själv för att jag aldrig var modig nog att prata om mina ordentliga problem förrän hon var borta. Så stod hon där, pratade på precis som en hysterisk Mathilda som vaknat på rätt sida. Hennes ögon när hon plötsligt stelnade till och pep "du har en spindel på axeln!" hur hon precis som jag inte skulle hjälpa till att ta bort den för alla pengar i världen utan vi båda stod där och skrek i glaskuren och jag panikslaget slängde av mig halsduken och slå på mig själv. Var det du som fick henne att gå just precis samtidigt som mig, så vi till och med skulle ta samma buss efter spårvagnen , till Hisingen ? Satt och pratade som två gamla vänner, pratade om jordens undergång , den skulle ju inträffat på min födelsedag i maj detta året.
- Bara Gud vet sånt. Säger hon förstrött.
- precis.
- tror du på den här illuminati-grejen?
- inte det minsta. Säger jag och vi tittar snabbt på varandra och ler.
Jag skall hoppa av , på vågmästareplatsen och vi säger hejdå precis som vänner. Som om jag skulle smsa henne imorgon och skriva "samma gamla Cafe som alla herrans år?" . Fast så har jag inget nummer , och det gör inte så värst mycket. Säger som håkan . Vi ses väl igen , "på någon spårvagn någonstans"
Det som förundrade mig mest när jag hoppade av, blev full och dessutom förföljd. Mina kinder var fortfarande fuktiga . Men jag grät inte längre , en främmande människa lät mig skratta och sedan gå iväg för att fortsätta kvällen trots att hon såg att jag var ledsen. Ändå satt jag hela kvällen, med nytt smink i ansiktet, alla ruskade mig om axlarna, drog ner mig i soffan och förhörde mig, gav mig öl efter öl, frågade vad som var fel. Hindrade mig från att gå.
Var det du, som såg mig och sände ett hopp? För om det inte var du, så var det inte ödet heller.
