it's a ventriloquist act

Och jag hade rest hela runt hela jorden för att rädda dig ur vilken knipa som helst. Jag kommer säkerligen inte kunna få ihop 100 rader, mitt bristande självförtroende och ordförråd för att lyckas beskriva dig på det sättet du förtjänar. Den enda som stått kvar under de år jag sörjt, försökt överleva utan saker jag ville leva med trots att det inte var bra, under mina ohälsosamma år och år som jag blivit förföljd utav ångest och smärta. Den enda som stått kvar med samma kärlek, samma ord och samma famn, det är du. Vänner har kommit, gått och kommit krypande tillbaka, vänner som är människor jag värderar högt. Men inte trodde jag att jag Mathilda Karlsson skulle finna en kärlek som inte kommer släppa taget om mig förrän den dagen jag ber om det. Och vet ni vad? Det kommer aldrig. Aldrig. Aldrig hända.

Det finaste utav allt är säkerheten jag känner. Jag är en tjej som gillar att gå ut, jag är ingen klubbtjej. Jag gillar att sitta på krogen med bra vänner och ha en fin tid med mina vänner. Mina vänner gillar att ragga, de får oftast med sig någon liten stackars tjomme med sig hem, och när min sista spårvagn går spatserar jag längs andra lång eller på andra fina ställen i göteborg själv och mina vänner har en famn att värma sig i . Vet ni ? Jag kan inte vara gladare över att gå hem berusad av alkohol, och berusad av värmen utav pojken i mitt huvud, hjärta och mage. Kropp och själ, kropp och själ. Kommer någon pojk fram till mig på krogen och vill bjuda på ett glas tackar jag vänligt ja, kramar ger mig ingenting men att hålla en intressant dialog över en öl eller ett glas vin är riktigt roligt. Sedan går jag hem och ringer min kärlek och lägger mig alldeles pirrig och glad i kroppen.

Det är så enkelt att tankarna flyr iväg till ett par vackra ögon, det fina lockiga håret och smala läpparna. Det dämpade fnisset i telefonen när jag pratar om strunt och nonsens, när jag råkar säga "surrikatmamma" istället för "surrogatmamma" och när jag berättar vad jag drömmer om, vill bli eller varför jag är så tokigt kär i den bästa superhjälten i världen. Låt mig berätta lite specificerat varför jag älskar den här mannen.

Han får mig att skratta hysteriskt utan att han ens fösöker.
Han är den vackraste människan jag någonsin vilat mina ögon på.

Han är full utav kärlek och orkar med mig när jag är som värst.

Han får mig att känna mig så vacker.

Han har vackra ögon.

En tunn överläpp som är så söt så jag avlider.

Han är allt jag någonsin behöver.

Vill återgå till ämnet kärlek utan att fylla mig själv med högmod. Jag kan inte för mitt liv trots all den kärlek han ger mig, förstå att han vill ha just mig. Mig av alla vackra, iögonfallande flickor. Tror jag till 80% inte förtjänar den här människan, vi har haft våra tvister, jag har gråtit mig sömnlös fler gånger än jag kan minnas, jag har varit för envis för att förstå att jag gör fel och det har nästan lett mig ner i graven. Men jag har förstått att kärlek kan inte vara en vikt man bär, man kan inte bära varandra och kan inte låta en göra ett jobb för två. Men faller en kan man luta sig, faller båda blir vi en pelare och tar oss upp tillsammans.  Hur beskriver man min vackra skåning enklast?

Han älskar att spela spel, om han förlorar  - vilket han aldrig gör (förutom ifall han skulle spela wordfeud med mig men det vägrar han för att han skulle aldrig klara att förlora mot en tjej!) så blir han jättetjurig och det är fantastiskt gulligt.

Han lyckas alltid få någon smygcrush på mina manliga vänner och dessutom min pappa. Oftast bara för att retas med mig, och på något galet sätt gör det honom vansinnigt charmig.

Han är helt tokig i lösviktsgodis, och en myskväll enligt honom bör se ut som så att jag väljer filmen så han kan berätta vilket dåligt val det var på ett retsamt vis, en påse med godis och en himla massa pussar, kramar och te.

Han skulle förmodligen dö för att få pussa Anders och Måns, och få dejta  han som pratar i Halv Åtta Hos Mig.  Eller att få hångla med Morrissey. Eller hela bandet Bob Hund. Eller Pappa, förstås. Ja ni förstår nog grejen.

Han brukar kalla mig Tildisen vilket enligt mig är det mest fruktansvärda smeknamn i hela världen, mina syskon och pappa brukade kalla mig det som liten och jag blev så vansinnigt arg. Detta råkade ju självklart han få reda på och missar inte ett tillfälle att kalla mig detta såfort jag blir grinig.

Ni kanske förstår vad jag försöker åstadkomma. As i write inser jag att 100 rader är inte omöjligt. Det kommer aldrig på långa vägar kunna bli lika fint som min pojke skrev, men ett försök är bättre än att låta det vara osagt. Du förtjänar det här. Nu slutar vi nämligen prata om min kärlek i tredje person, nu vill jag tala bara till dig.

Du, Markus Sundelin är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Du sitter på pediestalen hur liten du än känner dig ibland. Du ser inte kronan på ditt huvud, ingen berör mig som du gör, ingen rör mitt hjärta så som du gör och ingen kan på något sorts vis bytas ut mot dig. Om några dagar så är det vår stora dag, din och min, vår, bara våran egen. Då ses vi och allt utöver det är så överflödigt att jag inte kan beskriva det med ord. Du är så attraktiv, vis och skärpt. Du vet allt och ingenting, och det du inte vet det lär du dig. För dig är ingenting omöjligt. Om vi så skall gifta oss i Afrika och adoptera en kines eller vad för galna planer vi haft med åren. Om du så skall krypa upp till pappa om nätterna när vi bråkar och lägga dig och skeda med honom och putta ut morsan. Om vi flyttar ihop bara du och jag och klistrar upp polaroidbilder över hela väggen ovanför sängen för att det är fantastiskt fint. Eller om du hjälper mig att välja kläder för du tycker du har en tjusig klädsmak och vet vad flickor tycker om. Att du är sådär på låtsas arrogant och ytlig men egentligen är du den mest genuina och varma människa som någonsin kommer existera.  

Att du proppar mig full med kärlek och att jag får vara din flicka och du vill vara min pojke. Att en hand kan passa så bra i en annan ungefär som glasskon och Askungen. Att jag egentligen bara är en liten askunge men du gör mig till en prinsessa. Det är kärlek för mig, och om min vilja går igenom så vill jag göra allt det där för dig, som du gör för mig. Om inte mer, hur det nu ska gå till. Kärlek stavas med sex bokstäver och det är Markus, klyschorna tar över hela det här inlägget, det rör mig inte i ryggen. Klyschor är ett ord kärleksbittra människor kom på , hjärtekrossade människor. Tro mig jag vet, jag har också varit sjukt bitter på kärleken. "Get a room" är en mening som kanske överanvändts i det verkliga livet. Fram tills jag hittade dig. SÅ jag tänker inte spara på klyschorna, för det är inga klyschor. Det är hjärtslag i verbala former bildat till meningar för att kunna förklara allt jag känner inom mig, för att få dig att förstå att svart är ingen färg det är så man känner sig, du lyser med regnbågens alla färger och gör mig alldeles varm och pirrig inombords. Jag brukar ofta leka med tanken hur mitt liv skulle vara om jag aldrig hade lärt känna dig. Det gör till en början illa till mods, men ovissheten kommer sig smygandes och då inser jag att jag hade fastnat i mitt förra liv som var bitter och utmätt. Men jag hade inte saknat det jag aldrig sett. Därför vet jag att det här är så rätt, utan att jag kan veta det. För vem kan veta allt? Kärlek är 3 år och framåt förevigt av allt du någonsin kommer att behöva för att överleva. För jag har så många gånger undrat hur jag skulle klara mig utan dig. Tills jag förstod att det behöver jag inte oroa mig för. 

Framåt förevigt kissen, du är allt jag någonsin drömt om.