it's a ventriloquist act

Det är fint att vara på skattjakt när man vet vart man ska leta. Jag är tillbaka på Åstol. Vardagstristessen, veckodagsångesten, ansvarspanik. Vad gör man?

Man smyger barfota iväg mitt i natten, tar av hänglåset som håller sjöboden stängd, och här börjar skattjakten. Hittade en sådan kollekt formad som en jordglob för att vi i Söndagsskolan skulle kunna peka ut vart de svältande barnen bodde och pratade om hur synd det var om dom som aldrig fick gå på söndagsskolan och lära sig om Jesus. Jag stoppade en ungefärlig tredjedel utav min veckopeng  varje söndag i den jordgloben. Vem är det nu som är utan mat och pengar, va? Tänkte spara den och sätta den i hallen där man kommer in och be folk lägga en tredjedel utav sina besparingar och peka ut vart jag bor.

En kärleksnyckel hittade jag också. Min pappa har nog allting i hela världen egentligen, han är lite som jag. Han ser värde i skrot och prylar, för charm är ju också ett värde. Det sa min mormor till mig när jag var 8 år, lönnfet och beklagerligt ful. "Charm har också ett värde, men inte lika uppskattat som perfekta kvinnobröst eller dyrt vin" jag suckade djupt och då sa hon

"Och vet du vad, man blir bara fulare med åren!"

Ja det hade hon alldeles rätt i , min kära lilla mormor.

Nu ska jag höra ifall Pontus vill dela nattens sista cigarett med mig, husen ligger ju trots allt ganska tätt här på Åstol.