it's a ventriloquist act

Det går en kollektiv suck här i dårhuset. Pappa är knubbig och ligger i matkoma, jag har varit ute på havet och andats in för mycket havslukt och jobbat och blivit bemött som en hamnprinsessa, istället för en hamnfascist, mamma har jobbat hela dagen och Julia är väl utmattad av all bitchighet, vem vet?

Mathilda Karlsson, fullkomligen osar av sarkasm och oskönhet. Oskönhet som i att jag lägger min spontanitet åt sidan ett slag, och drömmer mig bort till Societetshuset på Marstrand, vill ha champagne och svinga mig i kristallkronorna, gå lös och bli en del av den så dekadent förutspådda kväll, min generation år 1992 har sällan varit den sofistikerade årgången, kanske jag för en dag kan släppa distansen från dem och sluta mig till apornas planet och bli den där hemskt olyckligt energiska Mathilda som för 3 år sedan, när jag började gymnasiet och jag hade allas uppmärksamhet, jag var överallt och ingenstans, alltid hade jag någonting att säga och energin tycktes aldrig ta slut, fanns alltid någonstans att hämta mer. Skillnaden numera är väl att energi finns knappt så det räcker för en timmes grovarbete på humorskalan, finner ingen dispens i att vara rolig längre. Sedan har jag världens bästa vänner som sällskap under kvällen, om jag så ska gå klädd i kedjor runt fötter och armar för att inte låta mig bli blaserad. 

Nog med planer, hade två ytterst spontana flickor hos mig idag. Jag fixade lite förplägning till dem i form utav pasta och kycklingkött i sås (från början min mammas kokeri, men jag värmde upp!) sedan åkte vi ut med båten, Emanuela blev så förtjust att hon tappade orden, eller bara skrek. Hade nästan glömt hur vackert hon tycker det är på kusten, det får en också att se det med andra ögon, ur emanuelas synvinkel, kobbar och skär blir med ens en vy som man beundrar, spegelblankt vatten och lukten utav tjära, havssalt och bensin! Vi drack vin direkt ur flaskan och rökte cigarett efter cigarett, min syster tjurade en aning över det men hon är nog innerst inne bara orolig och tycker nog om mig, trots allt. Har sjungt "Oh Sister" och letat upp både min och Jessikas stämma, nu är vi verkligen på gång. Ska sjunga på en grym tillställning som ännu inte är avsett för offentligheten och kommer nog aldrig bli, men det en mycket fin herre ska gifta sig med en vacker kvinna, helt enkelt ! Sist men inte minst hur som haver, så skickade vi en flaskpost till någon framtida främling med vacker poesi och annat trams och sedan försvann dom, bara så där. Tillbaks till ensamheten, men ändå en gnutta uppskattning. Träd och blommor, asfalt och berg finns det nästan överallt. Men en salig blandning klippor, hav och en himmel sprängfylld utav färger, en tjock hund i kopplet är en bra sammansättning utav det som skall kallas hem. Hem ljuva hem.


Förra helgen, det var vin, sommar och musik uppe vid Röda stugan.