And I was green, greener than the hill Where flowers grew and the sun shone still Now I'm darker than the deepest sea, just hand me down, give me a place to be.
Nu har jag väl ändå kommit till en punkt i livet där allt står still. Fast så är det nog inte. Jag jobbar och låter pengarna trilla in, jag behöver dom nog inte egentligen. Låter Björns Vänner spela sönder mitt huvud, jag bryr mig inte så mycket om mamma klagar på min cigarettkonsumtion, att hon klagar på min existens eller att jag är dålig på nästan i princip allt. Hur jag än försöker lägga fram att jag är bättre än vad ni tror så motarbetar de mig med hemskt starka argument, de allra bästa faktiskt; mina brister. Konfrontera mina brister, och låt min sorger eka ut mot väggarna, jag gråter bäckarna för er allihopa. Jag har reat ut min själ, jag har skrämt iväg en hel del vänner och jag har skrämt upp mig själv med hjälp utav min historia. Räkna aldrig dina egna brister, du är en individ av nästan 7 miljarder, känner du en handfull av landet lagom kommer det stundvis alltid finnas någon som hånfullt räknar upp dem åt dig.
Vill nog egentligen gråta mer, men det är så förfärligt tomt. Ögonlock som pulserar, kinder som svider och halsen låter som demoner, vill gråta över att jag är allergiskt mot den enda familjemedlemmen som aldrig hatar eller dömer. Min hund, visst är det sorgligt. Vill gråta över att jag aldrig kommer bli älskad igen, att jag försökt rätta till så många misstag men dom bara växer hysteriskt och slingrar sig runt ben och armar, i full beredskap om att dra ner mig under jorden.
Vill fly, börjar med att ta mig bort från denhär hatiska ön. Undrar hur långt bort man kan fly, från sig själv.
Kommentarer
Trackback
