it's a ventriloquist act

Det pågår ett inbördeskrig i min bröstkorg. Näsan är snuvig, jag har demoner i halsen som väser när jag andas och mina öron tjuter och gör ont. Ja, jag antar att det är de förutsagda konsekvenserna till när man går på bal fast man hade ett begynnande virus inom sig som låg och pyrde i väntan om att få göra entré i varenda liten molekyl i kroppen. Gick till läkaren, inne i en liten städskrubb som skulle likna ett laboratiorum fick jag reda med hjälp utav ett stick i fingret och en choke i halsen, att jag hade lunginflammation.  Ni som följt mig ett tag vet förstås att det är inget ovanligt med det, mitt stackars immunförsvar är sannerligen ingenting att hänga i granen. Tragiskt nog tar jag studenten imorgon och luftvägarna är svullna, lungorna skriker ut demoner. Men imorgon ger jag järnet, trots att jag inte förstått innerbörden, jag har ju trots allt en mor som behandlar mig som om jag vore tre, kan bero på att jag har immunförsvar som en 3-åring eller gett henne konkreta anledningar att ta mig för ett skruttigt spädbarn. Nu fick jag sagt det också.

Jag antar att jag är skyldig er någon slags återberättelse om förrgårdagens festligheter. Det är en sjujäkla hype på facebook angående balen, jag blir så matt att jag nästan avlider. För att låta världen ta del av ett utdrag ur mitt huvud, balen var som Julia Stiles säger i Ten Things I Hate About you; "Do you really wanna get all dressed up, so some Drakkar Noir-wearing dexter with a boner can feel you up while you're forced to listen to a band that, by definition, blows?" Det var som jag tidigare sa på ansiktsboken, som att vara på Sticky Fingers torsdagskvällar bland fulla och översexuella ungdomar med den enda skillnaden till ett försök till en lite mer proper klädsel. Brunstiga som älgar och tillräckligt druckna för att ragga på tjejer de inte vågat prata med på dessa tre år vi spenderat tillsammans. Min baldejt sprang iväg så jag fick dansa vals med en vit jimi hendrix vid namn palle vilket kan klassas som kvällens uppköp, och studsa runt i min allt för enkla klänning som jag dessutom har gått och blivit väldigt förtjust i. 

Iallafall, från början till slut. Vi klackade om, hoppade på pappas fiskebåt och svajade ostadigt fram och tillbaka med varsitt glas champagne i handen och sjöng sjömansvisor och frisyren lättade upp och helt plötsligt förlorade vi vår lilla gnutta glamorösitet (?) och klev upp på bryggan, dags att byta till en mer elegant båt. Stefan the Allmighty hämtade oss med sin fina båt och spelade Hellström endast för oss, vi kom till balen och parningsrituatlen började. Paprika och kött stod delvis på menyn, ingen bra start. Men efter ett par timmars minglande och dansande och betraktande kom Stefani och hämtade oss igen och vi la oss nere på madrasserna och sjöng för det vilda.

Lunginflammationen gör sig påmind, ni får inte mer än så här kära ni.  Imorgon är det student, sen är det Frankrike och då tänker jag låta mig själv andas ut.



Herr Nilsson, Jag, White Hendrix och Jazz.