it's a ventriloquist act

Badkarsbloggning, känner mig ytterst nyskapande. Kröp ner och lät mig försummas, med ett bultande blåmärke i huvudet som många gånger förr. Jessika Busck, ett par dagar innan jag träffade henne trodde jag aldrig att jag någon skulle förstå mig, någonsin igen. Och där är hon, konstig och oförstående, rolig och konstigt, trevlig och konstig. Tänk att bara ett par timmar i hennes sällskap gjorde mig så lugn, och glad. Tänkte säga något elakt här, men sparar det för den sentimentala seansen som pågår här i vårt franska badrum.

Paris, igen vänner. Det återkommande ämnet, det mest aktuella nu också förstås. Det enda jag saknar, är min älskade Ronja och hennes gosiga päls, och den lilla skåningen i fjärran. Vackra ögon och smala läppar, visst är det fantastiskt. 

Det här med styckesindelning har väl aldrig varit min grej. Varför inte bryta lite trender. Fick höra vid nyårsskiftet i ett blogginlägg att denna bloggen kryllar av pillimariska uttropstecken och sarkasm, det kommer ni nog aldrig undan är jag rädd. Hellre pillimarisk och full utav sprudlande sarkasm än att sitta i ett badkar och hoppas att man inte blir ensam, tillslut. Fan vad sämst - tänker ni - att sitta i ett badkar invirad i ett duntäcke när man är i Paris och borde ta vara på varenda sekund. Där har ni fel. Med en Jessika på badkarskanten, oräknerligt många cigaretter, och det sista lådvinet kan man inte mer än att älska att gråta i paris, i ett trångt badkar med ett täcke runt sig. Så det så.

Note to self, och för er andra som inte lider utav ett tips från coachen, ingen mindre än lilla Mathilda Karlsson, uppdrag Paris, destination framåt. Jag ska inte sakna det jag har, i rädslan utav att förlora. Det för mig varken framåt eller bakåt, endast upp och ner i min vanliga jargong. Vill ta vara på det som kanske inte alltid kommer att vara bestående.

Nej, jag är inte ledsen. Jag mår faktiskt riktigt bra, och jag skulle vilja skylla på staden, myten, hemligheten som Krunegård säger, Markus heter han ju också, ett namn som alltid dinglar som en pendelklocka i huvudet. Varför är inget särskilt stort och spännande mysterium, simpelt uttalat är det pågrund av en kärlek som aldrig kan dö.

Som sagt, inte nedstämd. Var lite mer melodramatiskt nere i Katakomberna igår, 2 km utav ren och skär klaustrofobi, med ett stänk utav nyfiken sprallighet. Tror minsann det är dags för lite nya tag, i den för mig nya staden, att vara busig har man inte ont av.

Pillimarisk, som sagt.