it's a ventriloquist act

Nyss hemkommen från sjukhuset. Efter mycket om och men hittade vi det blå stråket, med en rökpaus. Stannade även förbi en rabatt på sjukhusområdet och knyckte ett par blommor då det kändes behövligt innan neurologen. Antar jag?  Väl där, efter fler om och men så träffade jag den där läkaren som var lika konstig som alla andra jag mött genom åren. Japp, det lutar iallafall åt narkolepsi. Sömntabletter och Amfetamin i resten av mitt liv, sömnpiller och uppåttjack, det kan vara något. På både gott och ont. Iallafall så kom jag ganska lindrigt undan utan massa sömntester som kommer senare i sommar. Men, nog med tråkigheter! Jag har städat och vädrat ur mitt rum, redo för att bege mig till Åstol. Imorgon väntar tält, vänner och andra trevligheter. Emil från fjärran kommer till kusten, några kungälvsbor och självaste el bästiso Jessinka Buskinki som har varit världens bästa moraliska stöd idag. 

Idag är det sol och jag skulle vilja säga att det piggar upp mig, trots min kroniska trötthet som jag äntligen fått diagnos på. Dags att följa Jessikas exempel och ta en nappie-time, nu ska det tydligen bli nappies ca 3 ggr om dagen. Rutiner, fan vad jobbigt.