it's a ventriloquist act

här är ett smakprov på det nya årets rivstart som sannerligen inte är över än. lugnet har lags sig, alla har krupit tillbaks till sina egna små krypin, kurat ihop sig och njuter av ensamheten, men jag har inte andats ut än. Runt runt runt som en duracellkanin.

De senaste dagarna har jag:

Druckit stora mängder öl och whisky. Slängt champagne i Emils ansikte på tolvslaget. Sprungit på avenyn varenda natt och sjungt Håkan Hellström. Träffat min tvillingsjäl. Gråtit i en stor säng mellan mina bästa vänner under en canvas med Bob Dylan. Blivit singel. Varit destruktiv. Rökt som en skorsten. Fått tillbaka min kärlek. Varit kreativ. Gjort någon glad. Gjort någon ledsen. Fått lunginflammation igen. Kramat ihjäl någon. Halkat på isen. Trillat ner i ett dike. Rökt vattenpipa med smaklös tobak. Örfilat folk jag älskar. Skrikit mig hes. Legat i fosterställning utan att andas. Legat i fosterställning och hyperventilerat. Kräkts. Skrattat. Pussats. Gråtit glädjetårar. Ätit mat hemma hos Palle med bra sällskap. Pratat och skrattat i telefonen en hel natt. Viskat hemlisar. Fått näsblod. Dansat runt halvnaken. Sett någon gå sönder. Sett någon bli lagad. Analyserat. Slagit jessika på käkbenet. Pussat Jessika. Skrikit på Jessika. Klappat takten. Lyssnat på kent en hel natt. Slagit mitt huvud i gitarren. Letat efter en öppen pizzera på en röd dag. Hittade ingen pizzeria. Trillat ihop i en hög innanför dörren. Somnat och vaknat ett dygn senare. Fått ångest. Blivit glad igen. Skrivit en ny låt. Ätit ett päron. Skrikit mig hes ute på en klippa med havet och horisonten som vittne. Känt hur vinden vänder min egen kappa. Skrivit poesi. Bränt upp poesi. Kysst min hand och skickat den till Skåne. Satt ett frimärke på, postat mitt hjärta och vill aldrig ha tillbaks det igen. 

Jag är inte gjord för att vara ensam, ändå slutar jag alltid ensam. Vän sökes. ful eller söt, mig kvittar.