it's a ventriloquist act

Så här på småtimmarna utnyttjar man den begränsade internetanslutningen, gråter lite lyckotårar över sin fantastiske pojke som vandaliserade universums töntigaste blogg bara för han tycker om en töntig tjej som jag! Jag är ordlös, fick inlägget utskrivet för att kunna lägga det i min "meningslösa låda" när jag kommer hem. Gråter lite till, seriöst. fantastisk. måste byta samtalsämne för sluta med dessa bögerier!

faktum är att jag, nattsuddaren och navelskådaren, sitter på tionde våningen i en trekantig lägenhet och ser ut över hela göteborg. Jag har kommit min otroligt bra syster närmre, vi har suttit och kedjerökt på hennes balkong och tagit promenader, visat mig mitt nya crash-place när det kniper, pratat om allt och ingenting och druckit stora mängder kaffe och te. Jag har inte ens nämt nyår kommer jag på nu, jag är fortfarande helt rörd av Markus fina inlägg och jag ser fram emot ett inlägg om bara mig för det kan ju onekligen bli intressant. Tror inte för en sekund att man kan skriva 100 fina rader om mig. skulle ta slut på ord redan efter en mening, och den skulle lyda något i stil med "en fallen hjälte, men jag försökte ju iallafall!" Men på tal om hjältar känner jag mig omringad av dem. Det dåliga omsvärmar mig, kväver mig men alla mina fockoes till vänner och älskade har små superkrafter. För att bejaka min navelskådande sida så skulle jag vilja säga att Markus är den som flyger iväg med mig när jag är i fara, och då kan man vara pretentiös och nynna på "love lifts us up where we belong!" samtidigt som man svävar runt bland molnen. Sen har han ett superhjältemärke under tröjan, skadar ju inte att han är snyggast i världen också. Att både ha en sån stämpel på bröstkorgen och ett hjärta av guld, det är en gåva. Jessika är lätt pippi långstrump, starkast i världen. Hon orkar lyfta mig (och det är ju en bedrift i sig!) och sen så lättar hon på humöret genom att vara sig själv - klumpig men envis, fyndig och rolig, snygg och karismatisk. Min May Polly Larsson, hon är min tvilling, mer än så behöver jag väl inte säga? Hon är som mig, fast bättre! Jag är en fallen hjälte, hon är min tvilling 30 mil bort som pyser iväg som ett stjärnskott hela vägen till Göteborg för att träffa mig om jag mår dåligt, hur bra? Ställer upp, sätter mig på en piedestal jag inte alltid känner att jag förtjänar. 

Men jag vill ju inte vara den som är den, egentligen kör jag vanligtvis på "inga nämna inga glömda" detta var bara några få utav pralinerna i min exklusiva chokladask som gör livet lite lättare. Tänder kvällen sista (eller räknas det som morgonens första?) cigarett nu och kryper till sängs (soffs?). Stor dag imorgon, sistnämnda pralinen kommer imorgon runt kvällstid och jag skall förbereda mig mentalt för kramkalas och bussresa hem. Och om du läser det här kärleken min, så ska jag gottgöra dig med min ovanligt brutala frånvaro, lovar! Skriver du 100 rader om mig kan du ge dig fan på att jag skriver 200 om dig.