it's a ventriloquist act

(Sejdeln i måndags)

Åh jag vet inte. Jag är en mekanisk liten plåtniklas. Plåt på både ben och armar, varken hjärta eller tarmar. Varför finns det motgångar, vad gör man för att förtjäna dem? Okej, det är mitt fel att det visade sig att jag suger energi ur folk jag behöver. Jag äter luft till frukost, kärlek till lunch och poesi till middag. Jag är lite utnyttjad, jag är lite cynisk och ibland ganska negativ. Fel ? Jag trodde det. Hur ska man kunna avgöra vad som är rätt och fel när anklagelser väller in från höger åt vänster men riktiga vänner, bra människor ber mig att förstå att jag inte har gjort något fel. Varför är det så svårt att tro bara lite grann på sig själv ? Och vad hände med solidaritet? Jag har tröttnat, det erkänner jag. Hur ska man ha självrespekt när ingen annan respekterar en, undrar jag.

Hemskt att spy galla över er, jag är dock alldeles för frustrerad för att gå runt som en knulldocka, folk utnyttjar mig som en liten psykolog och att sedan bara pantsättas för mindre än utsatt värde, om det nu finns något sådant i denna hemska nyskapande och även nedbrytande värld, nej alltså jag vet inte. Murar funkar inte längre. kände någon slags konvalescens där ett tag men jag är nog ganska chanslös. Vad gör man ? Always look on the bright side of life, dodo do do dodo.

Iallafall har jag och Markus sett på Mirrors 2 nu. För er som känner mig vet ju att jag såg första filmen på bio utan att jag hade en aning om vilken jag skulle se, men jag klarade mig lite mer helskinnad den här gången, bara lite tårar, nallekramar och kärlek. Inte lika kul när man sitter hysterisk inne på biografen, kan ni tro. Som slutkläm kan jag tillägga att den färglade mannen (Björnen) Björn i kollaget ovanför med grön mössa och skjorta ska tatuera mig och Jessika, äntligen! Mañana på handleden, nu ska det fanimej bli av.