it's a ventriloquist act

God (fast nä) afton, mina (öh) kära (inte det heller) vänner (ICKE).

Fenomenet "bakfylla" har nog aldrig varit så påtagligt som det varit de senaste dagarna. På något sätt vill man ju gärna tro att antalet hjärnceller (=förstånd gällande alkoholintaget under dessa festliga helgdagar) ökar "med tiden". Att man en vacker dag inser att det inte är en särskilt hög livskvalité att första dagen på det nya året vakna upp ynklig och förstörd i ett främmande kvarter. I en lägenhet som snarare liknar någonting i stil med knarkarkvart slash pizzeria än ett hem till någon ny vän, numera total och bortglömd främling, som man råkat stöta på under kvällens/nattens/morgonens lopp.

Den "tiden" infann sig dock inte i år heller.

Eftersom min kära flickvän lyste med sin frånvaro under nyårsafton hamnade jag i ett djupt och bittert alkoholpåverkat tillstånd tidigt på dygnet. Jag kysste en herres kind där skägg bara var förnamnet och kramade ett ensamt träd vid tolvslaget. Tog ett markant avstånd från att försöka mig på att avfyra ett par fyrverkerier, på grund av tidigare incidenter. Skogsbrand i norrland. Man lever som man lär.

Men jag rockade hela kvällen lång. Utan tvekan rockade jag. Och igår låg jag i mental dvala. "Fett osoft snubbe" är benämningen jag går under idag. Håller tummarna för en bättre morgondag. För en bättre fortsättning på det kommande året, om man ska vara klyschig.

Klyschig alltså.
Nyårslöftet?
Att sluta dricka.
Tveklöst.

Som jag sa. Min flickvän, även känd som bloggkändisen numero uno, är påtagligt inaktiv. Det är vid sådana här tillfällen man lägger märke man inte har alla zigenare i husvagnen utan henne, så att säga. Det känns. Och det saknas både sarkasm (humor ö.h.t) och utropstecken i denna blogg när jag varit här och vandaliserat, men löften bör ju hållas.

Jag har lovat henne att kasta in ett par inlägg här. 

Inom kort kommer 100 stycken kärleksrader dyka upp, om och tillägnade henne, men öppna för allmänheten. För spänningens skull, för er med fungerande uppkoppling och inte något annat i tankarna än vad som helst. Bara Ghhrejp vajn fakkas.

Men jag tror att jag nöjer mig såhär, tills vidare.
"Puss och fred."

(Ja, jag bytte teckensnitt och -storlek för att mitt inlägg skulle se längre ut än övriga.
Mathildas noveller klår mig dock ändå.)