it's a ventriloquist act

Det här kan vara den mest betydelsefulla bilden på hela min dator. Mina tre favoritmänniskor. En höggravid Jessica, en liten Jennifer i magen och en ung Hampus (så stor som han blivit det senaste!) Åh den är så charmig att jag smälter. 

Snön har nästan försvunnit. Jag kunde gå på trottoaren ner mot torget utan att glida runt på en livsfarlig skridskobana. Jag kunde se den upphöjda asfalten och stenarna som omringade den, gjorde mig glad och vägen blev mycket trallvänligare. Nynnade på en sång i mitt huvud. Jag har alltid varit musikalisk, men denna sången var så otroligt dålig, jag är glad att jag skriver bättre än jag komponerar. Den handlade om sol och gick i takten till mina steg. Himlen var blå, som ett uppenbart vårtecken så att inte en enda människa skulle kunna missa det. Den som nu skapade himlen visste minsann vad han gjorde. En såndär perfekt nyans för att göra en dålig dag bättre. Bra jobbat den som nu fick ansvaret! När jag hoppade på spårvagnen mötte jag en kvinna som satt bredvid sin man och pratade ivrigt om någonting, jag är en såndär människoanalytiker som kan sitta och studera någon jättelänge och räkna ut personen i fråga. När hon reste sig för att gå av log hon brett mot mig och jag log tillbaks, när hon hoppade av såg jag henne kroka arm med sin man och gå därifrån med lätta steg. Det såg så lyckligt ut. Sånna där små glimtar gör mig så glad.

Hur som helst fotade jag lite igår, men det kändes inte som någon idé att lägga upp något idag. Ville ta vara på dagen, laga den och framförallt mig själv. Tänkte en gång i tiden att jag vill uträtta mirakel, vara en god medmänniska och rädda det som räddas kan. Men det är inte så lätt när man måste stå på tå när man öppnar köksluckorna och precis fick reda på att jag är 15 cm ifrån att vara klassad som dvärg.  Stor i orden, liten på jorden.