Love and rockets!
Jag vet inte riktigt hur man förklarar, men det känns som mina ögon har blivit bättre på att se. Missförstå mig rätt, jag har nog inte ett enda synfel och är nog världens mest uppmärksammaste människa. Men det är så lätt att gå på en väg och bara se vägen och låta tankarna snurra ett par varv runt planeten och avsky uppförsbackar, flåsa och bara vilja komma hem. Men idag öppnade jag ögonen en aning och såg hur röken från himlen steg i mörkret, den fuktiga asfalten glittrade mjukt, gatlyktorna körde någon slags tyst dans medan jag gick och längst upp i backen kommer den bekanta trygga gestalten ner mot mig med hunden i kopplet. Min syster möter mig alltid i backen när jag kommer hem sent, hon är en ängel. Vi gick ett tag, min mage var fullproppad med sushi och skratt. Berättade i vanlig ordning om hur dagen varit, vad jag gjort, vad jag har känt, vad jag ångrar och vad jag tyckte om. Hon är så duktig på att lyssna.
När jag kommer hem står en byrå i mitt rum, och på den står en skyltdocka i miniatyr iförd i en snygg klänning, som man hänger halsband på. Jag blev överlycklig, hon berättade att hon såg att jag tittade på den väldigt länge så hon gick ner till torget och köpte den till mig. Antingen är jag bortskämd, men med tanke på all tacksamhet inom mig just nu så tror jag mest bara att jag har världens bästa storasyster. Och människor omkring mig i allmänhet! En virrig pojke nere i Skåne tycker faktiskt om mig fastän jag bär på så mycket självhat och ångest, jag har tillexempel idag spenderat eftermiddagen och kvällen med Jessika och Palle vilket innehöll bollkastning, vimsa runt på Göteborgs vackra gator, alkohol, bio, skratt framförallt. Jag kan inte minnas att jag lett så ärligt på väldigt länge.
Så att sitta här och dra in doften av nytvättade lakan, skrynkla tårna under täcket och gnugga sig i ögonen känns faktiskt jättebra. Jag är sömnig, bäst att göra något åt det.
Love and rockets, mina kära.
Kommentarer
Trackback
