it's a ventriloquist act

Skalliga korpulenta galningar borde utrotas inom femtio mils radie där jag befinner mig. Det hade varit skönt, då hade man sluppit känna sig värdelös för att sin skalliga dementa studiehandledare trycker ner en mitt i en gnutta hopp om att fixa upp sig själv och sitt liv. Bra vänner borde man komma lite närmre, fast sen kanske inte det behövs, det är då jag bara vill placera Jessika på en pedestal, hylla henne som lejonkungen med klägg i pannan och hela köret. Finns nog ingen annan som fattar med ett litet ryck i hennes jacka att jag inte mår bra, så hon krokar arm och låter mig stödja mig på henne där vi går som ett gammalt par genom centralen, hon langar tillochmed med näringsdryck som hon fann i botten utav min väska. Den tjejen alltså. 

Känner hur min kropp bara blir svagare och sjukare, inte bra. Jag som jobbat så hårt för att bli friskare, allt blir så menlöst när man försöker förgäves. Dagens guldkant var iallafall estet treans lunchkonsert med jazztema, det var mysigt och ganska underhållande.