There is no use in trying to deal with the dying.
Jag grät för första gången på månader, inför offentligheten. Jag vet inte om det berodde på halsen som bultade så frenetiskt av smärta. Försökte ta mig till badrummet men kröp tillbaka igen. Det började med små snyftningar, av smärta och trötthet, febern som ständigt gjorde sig påmind genom att stråla ut smärta i varenda cell i min kropp. Snyftningarna övergick till ett ljud så förskräckligt, tårar som inte tycktes kunna hejda sig och sedan det där förskräckliga ljudet från halsen som lät grötigt och fasansfullt, som ett hånfullt väsen. Jag insåg att allt jag möter påminner om dig. Jag blev buren till akuten och fortsatte gråta, jag kunde inte sluta förrän frossandet började igen. Jag insåg att allting jag hör, ser, känner påminner mig om dig. Och jag har gjort så många misstag att jag omöjligt vet vad som är rätt längre. Jag insåg att jag behöver dig mer än jag älskar dig, och jag älskar dig så himla mycket.
Jag har gjort så många misstag, och min själ kommer för evigt vara skuldbelagd. Jag saknar dig så förfärligt mycket.
