it's a ventriloquist act

Jag är tillbaka innanför hitlerjugend , mimers hus cafeteria då jag hämtat upp målningen utav Emils flickvän. Trodde att jag aldrig mer skulle sitta här och spilla tid, men det är fakiskt ganska rogivande. Kaffet är 3 kronor dyrare men lika bränt som vanligt. Träffat kamrater som fortfarande slavar i samma jargong inne på sitt sista år. Det doftar skola och baguetter. Det var ju ändå här jag satt 80% av hela min skolgång , skrev de mest blödiga och humoristiska blogginlägg och längtade ut till en frihet som helt klart var lite för mycket begärt. Lika kyligt som alltid och den där cigaretten utanför cafet som är mer lidande än tillfredställande för min last som jag idogt försöker träna bort. Nu skall jag säga som alla andra arbetslösa - man skall fan njuta av att plugga så länge man får, en skola som försörjer en med bidrag för att du skall orka lära dig, orka komma hit och ge någonting, få något, prestera utöver dina vardagliga förmågor.

Nej, jag längtar inte tillbaka riktigt. Men det är skönt att fördriva tiden med gamla vanor som bränt kaffe och blogginlägg, gamla vänner med vardagstrassel, cigaretter i kylan och höra "jag har prov tio i men är du kvar om en halvtimme?" . Ja jag stannar en halvtimme till, jag vill spendera lite mer tid i en utgången epok, en milstolpe jag tog mig över med blod svett och tårar. Jag kanske har vunnit, men bara kanske. Även med menstrationssmärtor och huvudvärk. Väntar in P och Åsa , bara prata lite strunt och sen, sen komma tillbaka till verkligheten med jobbsökande, städa lägenheten , laga en spartansk middag och ta vara på tiden Erica bor hos mig för snart kanske hon flyttar till Stockholm och jag hoppas jag hinner hitta en stöttespelare att förlita mig på tills dess, det vill säga ett jobb att gå till varje dag. Tänker på hennes plan om billig vodka, sno en bil, kaffe och cigg. Och att hennes hem är där jag är, och tvärtom. Stockholm calling, kanske. London också , om jag överlever den stora staden helt ensam.